Glimtvis har vårt släkte kunnat fånga kärnan: "vad livet är och var hitom tanken och bortom samhället: i det tankfulla betraktandet av en bergart som är vackrare än allt vi lyckats producera eller i förnimmelsen av en liljas doft som ger oss mer än alla visa böcker eller i den tålamodsmättade, lugna och ömsesidigt förlåtande blinkning man ibland i plötsligt samförstånd kan växla med en katt" (Claude Lévi-Strauss slutord i Spillror av paradiset). Tanken, samhället, geologin, liljan och katten har alla sin plats i Christer Lindbergs framställning av Lévi-Strauss liv och vetenskapliga gärning. Han placerar Lévi-Strauss verk i skärningspunkten mellan den franska sociologin, företrädd av Emile Durkheim och Marcel Mauss, och den amerikanska kulturantropologin såsom den formades av Franz Boas. Genom Christer Lindbergs tolkning och redogörelse för Lévi-Strauss samlade produktion leder ett spår bakåt till de stora filosoferna och viker av från samhällsvetenskapens huvudfåra i riktning mot konstens och estetikens värld. Resultatet blir ett collage där Montaigne och Rousseau tillsammans med Baudelaire, Breton och Ernst bildar ett antropologiskt ramverk av regnskogar, släktträd, myter och magi.
