Vem tror på spöken? Inte Henrik. Ho-hooande gestalter i vita lakan är en barnslig tanke, som något i en tecknad film! Men så väcks han av Figaros gnyende. Hunden buffar på dörren, det är tydligt att något är fel. Har han hört något? Känt någon lukt? Henrik vågar sig ut i köket. Gryningsljuset utanför fönstret gör det svårt att skärpa blicken, men det står någon i trädgården. Eller vad är det Henrik ser?

Hur berättar man en sån här omskakande upplevelse? Och för vem? Och hur tas det emot? Även om man inte tror på spöken kan man vara rädd för dem ändå.

Med en osviklig närvaro och nyfiken iakttagelseförmåga för vardagens psykologi, relationer och moraliska irrvägar, berättar Bengt Ohlsson i sin nya barnroman om lycka, skuld och skam. Fler böcker för unga läsare av Bengt Ohlsson är: ”Pengarna”, ”Mammas vidriga kompis” och ”Hoppas din farsa dör”.

Om ”Pengarna”:

”Berättelsen är levande, på Bengt Ohlssons omisskännliga manér, repliker sitter perfekt och stämningar och situationer är mitt i prick. Den lättsamma berättartonen i kombination med väl avvägda, lagom långa kapitel, gör boken bladvändarvänlig. Det är ett psykologiskt väl fångat porträtt av en ung pojke vars värld plötsligt, som genom ett trollslag, kommer i gungning. Den lågintensiva spänningen ger berättelsen driv. Den från början mindre omtyckta hunden Figaro har en förtjänstfull roll i berättelsens epilog. ”Pengarna” är en väl framförd och mycket spännande vardagshistoria.” Staffan Engstrand, Bibliotekstjänst, häfte 2-2021

Om ”Mammas vidriga kompis”:

”Texten attraherar och underhåller nämligen med sin obesvärade lätthet. Författarens flyhänta förmåga att bygga in vagt komiska vändningar även i de mörkaste stunderna skapar en behaglig rymd.” Borås tidning

”Det är ett ovanligt relationsdrama med den sortens konflikt mellan en vuxen och ett barn, och finstämt skildrat hur utstött barnet känner sig. /.../ en varm och spännande bok av erfarna författaren Bengt Ohlsson om känslighet, ångestproblem och mognad.” Sundsvalls Tidning

”Bengt Ohlsson har gjort ett inträngande psykologiskt porträtt av en elvaårig pojke utan att berättelsen känns det minsta tung. Boken är lättläst, välskriven och dialogen rapp. Författaren har hittar en bra ton vilket gör att det hela känns trovärdig. Sammanfattningsvis är Mammas vidriga kompis en riktigt bra bok som kan locka läsare av båda könen.” Dag Hedberg, BTJ-häfte nr 3, 2022

Om ”Hoppas din farsa dör”:

”Ännu en ungdomsbok av Bengt Olsson att dras rakt in i.” Sundsvalls tidning,

”Bengt Ohlsson skildrar komplicerade samhällsfrågor med finess i sin nya barnbok" /.../ "Bengt Ohlsson lägger större vikt vid att bana väg för det yttre skeendet, den rent episka processen. Dessutom skriver han med en kåserande lätthet, vilket gör att läsningen trevlig. En annan kvalitet som gör berättelsen spännande är förmågan att överraska läsaren, att låta förväntningar komma på skam.” Peter Grönborg, Norra Skåne

”...Henrik, en mellanstadiekille av ungefär samma skrot och korn som PC Jersilds Reine Larsson, 11, huvudpersonen i "Barnens ö" (1976). En kantsmygare, en iakttagare." /.../ "...det är en bluesig känsla av slätstrukenhet som Ohlsson har fångat fint, och som åtminstone mitt eget mellanstadiejag hade skrivit under på.” Petter Lidbeck, Dagens Nyheter

Vem tror på spöken? Inte Henrik. Ho-hooande gestalter i vita lakan är en barnslig tanke, som något i en tecknad film! Men så väcks han av Figaros gnyende. Hunden buffar på dörren, det är tydligt att något är fel. Har han hört något? Känt någon lukt? Henrik vågar sig ut i köket. Gryningsljuset utanför fönstret gör det svårt att skärpa blicken, men det står någon i trädgården. Eller vad är det Henrik ser?

Hur berättar man en sån här omskakande upplevelse? Och för vem? Och hur tas det emot? Även om man inte tror på spöken kan man vara rädd för dem ändå.

Med en osviklig närvaro och nyfiken iakttagelseförmåga för vardagens psykologi, relationer och moraliska irrvägar, berättar Bengt Ohlsson i sin nya barnroman om lycka, skuld och skam. Fler böcker för unga läsare av Bengt Ohlsson är: ”Pengarna”, ”Mammas vidriga kompis” och ”Hoppas din farsa dör”.

Om ”Pengarna”:

”Berättelsen är levande, på Bengt Ohlssons omisskännliga manér, repliker sitter perfekt och stämningar och situationer är mitt i prick. Den lättsamma berättartonen i kombination med väl avvägda, lagom långa kapitel, gör boken bladvändarvänlig. Det är ett psykologiskt väl fångat porträtt av en ung pojke vars värld plötsligt, som genom ett trollslag, kommer i gungning. Den lågintensiva spänningen ger berättelsen driv. Den från början mindre omtyckta hunden Figaro har en förtjänstfull roll i berättelsens epilog. ”Pengarna” är en väl framförd och mycket spännande vardagshistoria.” Staffan Engstrand, Bibliotekstjänst, häfte 2-2021

Om ”Mammas vidriga kompis”:

”Texten attraherar och underhåller nämligen med sin obesvärade lätthet. Författarens flyhänta förmåga att bygga in vagt komiska vändningar även i de mörkaste stunderna skapar en behaglig rymd.” Borås tidning

”Det är ett ovanligt relationsdrama med den sortens konflikt mellan en vuxen och ett barn, och finstämt skildrat hur utstött barnet känner sig. /.../ en varm och spännande bok av erfarna författaren Bengt Ohlsson om känslighet, ångestproblem och mognad.” Sundsvalls Tidning

”Bengt Ohlsson har gjort ett inträngande psykologiskt porträtt av en elvaårig pojke utan att berättelsen känns det minsta tung. Boken är lättläst, välskriven och dialogen rapp. Författaren har hittar en bra ton vilket gör att det hela känns trovärdig. Sammanfattningsvis är Mammas vidriga kompis en riktigt bra bok som kan locka läsare av båda könen.” Dag Hedberg, BTJ-häfte nr 3, 2022

Om ”Hoppas din farsa dör”:

”Ännu en ungdomsbok av Bengt Olsson att dras rakt in i.” Sundsvalls tidning,

”Bengt Ohlsson skildrar komplicerade samhällsfrågor med finess i sin nya barnbok" /.../ "Bengt Ohlsson lägger större vikt vid att bana väg för det yttre skeendet, den rent episka processen. Dessutom skriver han med en kåserande lätthet, vilket gör att läsningen trevlig. En annan kvalitet som gör berättelsen spännande är förmågan att överraska läsaren, att låta förväntningar komma på skam.” Peter Grönborg, Norra Skåne

”...Henrik, en mellanstadiekille av ungefär samma skrot och korn som PC Jersilds Reine Larsson, 11, huvudpersonen i "Barnens ö" (1976). En kantsmygare, en iakttagare." /.../ "...det är en bluesig känsla av slätstrukenhet som Ohlsson har fångat fint, och som åtminstone mitt eget mellanstadiejag hade skrivit under på.” Petter Lidbeck, Dagens Nyheter