Förord Habent sua fata libelli – böcker har sina öden. I Hundörat, Peter Bodéns antikvariat i Borrby på Österlen (han har fler i Stockholm), fann jag en vackert inbunden bok med en intressant dedikation: den enda roman som diplomaten Johan Beck-Friis skrev (nr. 41 här nedan) som jag inte visste fanns och som säkert mycket få känner till. Det fortsatte, under en tid av en påtvingad begränsad isolering, i rask takt med en rad böcker som jag tyckte förtjänade att räddas ur glömskan. Många av de följande femtio författarna och böckerna är inte alls glömda (minst av alla Vilhelm Mobergs Din stund på jorden), medan andra förtjänar att inte vara det. Ordningen är omvänt kronologisk, från Mark Sylwans Barbara Crampton från 1975 till Wilhelm von Brauns långnovell Ångbåtsresan som gavs ut hundrasex år tidigare. Urvalet kunde ha tagit med fler kvinnliga författare – det får rättas till om det blir en uppföljande Libri Resurrecti LI-C. Många av författarna och deras böcker som jag läst på nytt och kommenterat hör till mina tidiga favoriter: Gösta Knutssons Pelle Svanslös, Bertil Almqvists Familjen i garaget och Barna Hedenhös, Louis de Geers Singleton-serie. Flera av de andra blev jag bekant med lite senare, som gymnasist: Adolf Hallman, Jolo, John Karlzén, Thorsten Jonsson, Frank Heller... Libri resurrecti: böcker väckta till liv. En annan ofta citerad latinsk sentens är denna: Exegi monumentum aere perennius: Horatius hävdade självmedvetet att hans dikt var varaktigare än koppar. Det stämmer förstås att den överlevt medan många skulpturer i brons eller koppar vittrat sönder. Habent sua fata libelli: de flesta sjunker efter hand i glömska, blir till makulatur och försvinner. Men många förtjänar ett bättre öde. Stamåkra Gård, Glemmingebro i oktober 2024
