Ute i det svenska samhället finns det många skilsmässobarn som i detta nu saknar någon av sina föräldrar. Och för varje skilsmässobarn som saknar en förälder finns det en förälder som bara har minnena kvar av sitt barn. När man skiljer sig från partnern ska man inte behöva riskera att dessutom skiljas från sina barn. Barnen ska inte riskera att känna skuld i en skilsmässa eller behöva undra över varför den ene föräldern slutar att träffa dem. Sådant är inget annat än barnmisshandel. Den svenska rättsstaten gör alltför lite för att skydda allas våra barn från att förlora kontakten med den ene föräldern. De barn och föräldrar som skiljs åt från varandra genomlider saknaden efter den de förlorat. Kvar finns bara den ständiga närvaron av stress och ångest, återkommande gråtattacker och ett stort mörkt tomrum. Det gör något med ens huvud. Inte mycket har förändrats till det bättre under de gångna åren sedan jag själv skilde mig. Den här boken innehåller berättelsen om en vårdnadstvist och ett barns och en förälders gemensamma kamp för att inte förlora kontakten med varandra. Fortfarande ser jag alltför många ensamma barn och föräldrar som lever med sviterna av en skilsmässa. Tillsammans är vi många. Den här berättelsen är min men samtidigt också alltför många andras berättelse.
