Här är berättelsen om Therese, en stark och livsbejakande mor. Boken skildrar ett långt händelserikt liv, hur det gestaltade sig under ungdomsåren i Estland och hur hon som ung diplomathustru kom ut i världen. Men där alla drömmar om framtiden krossades när andra världskriget bröt ut.
Hennes familj hade tur som lyckades fly till det fria landet Sverige. De klarade sig undan den ryska terrorn som med skoningslös kraft drabbade dem som blev kvar. Tusentals människor blev deporterade till arbetsläger i Sibirien och fick stå ut med svält, kyla, ohyra, sjukdomar, övergrepp och andra vidrigheter. De ester som fann sin nya frihet i Sverige mötte också svårigheter under sin första tid och blev kallade både för jävla utlänningar och plättvändare. Men det var förstås ingenting mot allt det de som blev kvar i Estland fick utstå.
Men längtan och saknad efter hemlandet gick aldrig över. Det skulle dock dröja nästan femtio år innan Estland blev fritt igen och det blev möjligt att återvända.
Luule Sander Victorin var själv bara tre år då hon tillsammans med sin familj kom till Sverige. Med utgångspunkt från sina egna minnen och upplevelser samt sin mors berättelser återger hon med inlevelse och närhet ett stycke av vår tids historia.
