I dessa två essäer om Titanic är det en något annorlunda Joseph Conrad än roman- och novellförfattaren som läsaren möter. Analysen är visserligen lika saklig, skarp och välformulerad som annars, men här framträder också en Conrad som öppet visar sitt humör och sin ilska. I sin kritik av konstruktörer, av ledningen för ägarföretaget White Star Line och kompetensen hos vissa av de i sjöförhören inblandade, upprörs Conrad av vad han uppfattar som en hop krämare och dilettanter som prioriterar kapitalintressena framför passagerarnas säkerhet. Att Titanic gick till botten är, i Conrads ögon, en logisk konsekvens av en från början felplanerad projektering.
