Tsunamikatastrofen i Lissabon

En jordbävning inträffar i havet nära Lissabon, Portugal, den 1 november 1755. Jordbävningen är mycket kraftig. Skalvet orsakar stora skador på staden. Theo och Ramona befinner sig mitt i katastrofens centrum. De kämpar för sina liv, tillsammans med alla andra drabbade. De människor som klarat sig andas ut, utan att veta vad som är på väg mot dem. En halvtimme efter skalvet kommer en enorm tsunami. Mitt i vägen för den gigantiska vågen står de överlevande, som flytt ned till hamnen för att undkomma fallande byggnader och eldens härjningar. Ännu en gång får de kämpa för att överleva.

En levande skildring av händelserna som tog många av stadens liv och förintade större delen av Lissabon. En oförglömlig läsning!

Utdrag ur Tsunamikatastrofen i Lissabon:

Kim har på ett imponerande sätt vävt in tidstypisk fakta i sin fängslande roman om tsunamikatastrofen i Lissabon. Boken levandegör Lissabon 1755 på ett gripande och engagerat sätt både kulturellt och geografiskt. Kim berättar med stor inlevelse om en världshistorisk katastrof. Bra inkörsport till staden Lissabons värld idag och igår! Givande introduktion till Lissabon som turistmål! Märtha och Thomas Rebert

"Kim har en otrolig förmåga att göra personer och miljöer levande enbart genom sina ord. Jag kan med lätthet se, lukta och uppleva samma fasa som personerna i boken gör när de hamnar mitt i en naturkatastrof. Men mitt i allt elände finns även en vacker beskrivning av staden Lissabon som den kan ha sett ut före jordbävningen. Kim tar dig med på en underbar resa till hennes Lissabon. Hennes kärlek till staden lyser igenom i varje ord." Ingela Svensson

Det är få förunnat att skriva. Det är prästernas jobb. Ett av deras sätt att behålla makten över folket. Men jag har aldrig kunnat underordna mig övermaktens regler. Därför har jag lärt mig på egen hand. Jag har stulit denna bok, penna och bläckhorn i sakristian, ja ett helgerån, men nog så viktigt, för jag visste att jag en dag skulle komma att behöva berätta. På grund av inkvisitionen vågar jag inte berätta om mina farhågor för någon. Inte ens min älskade storasyster. Hon har bett mig hålla tyst om allt sådant som kan anses som häxeri i andras ögon. Det är svårt. Hur ska jag kunna dölja mitt riktiga jag. Min syster säger att döden väntar mig om jag inte bär en mask av okänslighet. Då menar hon inte en riktig mask, utan att jag inte ska visa mina känslor. Hur ska jag kunna låta bli? Det är inte jag.   

De senaste dagarna har oron förstärkts. Stora flockar av fåglar lyfter med ens från marken, svävar oroligt runt, för att sedan landa igen. Dock dröjer det inte länge förrän de ännu en gång rastlöst lyfter mot himlen.   Hundar och hästar är inte sig lika och i min dröm, som jag måste kalla det enligt min syster. Jag kallar det för föraning. Men i alla fall, i min dröm ser jag detta som tecken på en stor katastrof. Då ska hundarna yla, fåglarna lämna jorden och hästarna skria av fasa. Gud slår med hänsynslöshet över fattig och rik, utan urskillnad. Inte ens jag kommer att skonas. När jag berättar detta för min syster skrattar hon bort det som dumheter. Men jag vet. Det har jag alltid gjort.     

När jag skriver detta har allt börjat. Jordens undergång är nära. Vad spelar det för roll om jag berättar, vi kommer ändå alla att dö. Men min syster har satt munkavel på mig och förbjudit mig att yppa ett enda ord.   

Om inte för din egen skull, så för min! sa hon, och det fick mig att förstå hur allvarligt det är.   

Marken går i vågor under mig, hundarna vänder nosarna mot skyn och ylar, hästarna skriar och samtliga stadens fåglar har lyft och svävar som hotfulla svarta moln över Lissabon. Kyrkklockorna klämtar av markens hävningar och jag hör redan de första skriken av fasa utanför. Även här inne skriker folk för fullt och det är full panik.   

Nu ser jag hur kyrkans väggar börjar bågna, stenarna faller ned en efter en och krossar människorna som inte hunnit fly. Jag vet att mitt öde är beseglat. Det är ingen idé att jag försöker undkomma. Vad som än händer är det mening      

En man drog ut mig ur kyrkan. Det var i sista stund, för strax därefter föll taket in och krossade allt och alla därinne. Nu ser jag lågor inifrån kyrkans skelett. Altarduken har fattat eld av ljusstakarna som vält.   

Det ÄR jordens undergång. Gud har lämnat oss. Varför skulle han annars låta bränna ned de hus vi har byggt till hans ära?   Vart jag än vänder och vrider mig ser jag bara elände, hör skrik av fasa, gråt och jämmer. Spring till havet skriker de! Och människorna flyr genom ruinerna, bort från elden som hotar bränna dem, bort från dammolnet från krossade hus.   

Det är som om en dimma har sänkt sig över oss, men allt är stoftmoln som färgas orange av eldarna som bryter ut.   Jag hör min syster ropa: SPRING! SPRING!    

I samma stund hör jag ett muller som inte är av denna värld. Jag vänder blicken mot havet, där skeppen dansar fram på höga vågor som kastar sig in över staden, långt in över torget och alla människor som sökt tryggheten där.   

AKTA! skriker någon och jag ser upp, just i tid för att se stenen falla