Under några intensiva veckor i Alhambra, 1905, skriver Hanns Heinz Ewers en besynnerlig essä om sin älskade författare – Edgar Allan Poe; och han gör det i ren protest mot vad han menar är allmänhetens försummande av den store poeten. Han låter sitt förakt mot allt han avskyr och fördömer styra pennan, samtidigt som han inspireras av den skönhet som omger honom. Resultatet blir en ytterst personlig, prosapoetisk uppgörelse med konstens kriterier och de ibland omänskliga krav som skapandet ställer. Genom hänförelse och rus, och genom sin egen idé om konstnärskap, målar Ewers bilden av en sargad människa som skrev för att leva och i sina mardrömmar levde det han skrev. Denna bok är tryckt i 600 handnumrerade exemplar.
