Hastur förlag – förlag

”Det som hemsöker mig är att jag inte kan glömma Carcosa, där svarta stjärnor hänger i skyarna; där skuggorna av människotankar förlängs i eftermiddagen och där tvillingsolarna sjunker i Halisjön; och mitt medvetande kommer för alltid att bära med sig minnet av den Bleka masken. Jag ber Gud förbanna författaren eftersom författaren har förbannat världen med denna vackra och överväldigande skapelse; fruktansvärd i sin enkelhet, oemotståndlig i sin sanning – en värld som nu darrar inför Kungen i gult.” Vem, eller vad, är den mystiska gestalt som går under namnet Kungen i gult? Vilken ondskefull kraft genomsyrar den ökända boken med samma namn? Varför förlorar alla som bläddrar i dess blad förståndet? Vad sker på Carcosas skuggrika strand under de svarta stjärnorna? Robert W. Chambers (1865–1933), en på sin tid mycket produktiv och framgångsrik författare, är idag mest känd för sin sällsamma novellsamling "Kungen i gult" (1895). Med denna har han blivit ett odödligt namn inom den klassiska skräcklitteraturen. Som H. P. Lovecraft skrev i sin essä "Om övernaturlig skräck i litteraturen" når den ”verkligen anmärkningsvärda höjder av kosmisk skräck”. Till denna utgåva har vi valt ut de fyra första berättelserna, ”Ryktesreparatören”, ”Masken”, ”I Drakgränden” och ”Det gula tecknet”, som inte bara är konstnärligt och stilistiskt överlägsna de övriga novellerna i samlingen, utan de enda som hålls samman av den ohyggliga och gåtfulla Kungen i gult. "Kungen i gult" blev på nytt aktuell så sent som 2015 i och med första säsongen av HBO:s serie "True Detective", där referenserna till boken och det mytomspunna Carcosa har en bärande roll.

Robert Louis Stevenson är nog mest känd för kortromanen ”Dr Jekyll och mr Hyde”, men i denna samling återfinns istället fem andra av Stevensons bästa och mest trollbindande fantastikberättelser, mer sällan utgivna på svenska: ”Olalla”, ”Den vinddrivna”, ”De muntra männen”, ”Markheim” och ”Anden i flaskan”. Samtliga nyöversatta av Martin Rundkvist och med ett initierat förord av Sten Wistrand.

”Då såg han i det klara månskenet tätt framför sig en krets av ohyggliga, spöklika gestalter. Gamla, halvnakna kvinnor med fladdrande hår hade hukat sig ned på marken i en ring, och mitt ibland dem låg liket av en människa, på vilket de åt med svår hunger.” I "Det främmande barnet och andra sällsamma historier" återfinns sju av E.T.A. Hoffmanns (1776–1822) säregna fantasistycken, skräckberättelser och sagor, samtliga hämtade ur samlingen "Die Serapionsbrüder" (utgiven i fyra volymer 1819–21). Dessa noveller är sällan eller aldrig översatta till svenska, och utgör därmed ett viktigt komplement till utgivningen av den klassiska tysk-romantiska litteraturen, berättarkonsten och fantastiken i svensk språkdräkt. Heidi Havervik står för översättningen, och Sten Wistrand har skrivit det initierade förordet. Denna utgåva innehåller: "En spökhistoria", "Automaten", "Vampyrism", "Det främmande barnet", "Den kuslige gästen", "Eremiten Serapion" och "Gnomkungens brud"

"Flickan stod vid sängen, lätt framåtlutad och med händerna hårt sammanpressade, stel, spänd i varje fiber. Hennes vidöppna ögon stack ut ur sina hålor med ett uttryck av onämnbar, förstenad fasa; hennes kinder och mun var inte bleka, utan lika blygrå som hos någon som för en stund sedan dött i outsägliga plågor. När jag såg på henne rörde sig hennes läppar en aning och en fasansfull, skrovlig röst, inte det minsta lik hennes egen, sade: 'Åh! Herregud, jag har sett det!'" Skymningshistorier (1873) är en bortglömd pärla i den viktorianska litteraturen. Bland gengångare, hemsökelser och sanndrömmar smyger walesiska Rhoda Broughton (1840-1920) med säker hand in kritik av förtryckande normer och ojämlika könsförhållanden. I spökhistorians form ger hon uttryck för den skräck som var kvinnors helt egna – att vara rättslös i ett manssamhälle. Men hon gestaltade också på ett nytt sätt den händelse som var den mest avgörande i ett kvinnoliv – äktenskapet. I sina suggestiva noveller målar Broughton upp den moderna, välbärgade borgarkvinnans liv i det viktorianska England. Välstånd saknas inte, men bland de tjusiga attiraljerna och det polerade yttre lurar vålnaderna och gastarna. I denna volym av Skymningshistorier presenteras samtliga noveller från originalet i översättning av Heidi Havervik. Boken innehåller också en initierad och fyllig efterskrift av Gabriella Håkansson

När den unge Reichard kommer över en liten flaska innehållande en demonisk ande – en så kallad galgman – börjar alla hans önskningar att gå i uppfyllelse och livet syns honom till en början underbart. Men var försiktig med vad du önskar dig. För den som inte lyckas sälja flaskan vidare väntar evig pina och helvetets eldar. ”Galgmannen” är en klassisk sedelärande tysk skräckberättelse från 1814.

Fem förtrollande sagor om den mytomspunne jätten Rübezahl, skrivna av Johann Karl August Musäus (1735–87). Rübezahl bär inom sig ett sjudande virrvarr av mänskliga egenskaper. I berättelserna uppträder han som hotfullt vilddjur med rullande ögon, skyhög strävbarkad tallstam, kantigt klippblock eller munk i askgrå kåpa – alla förklädnader och alla förvandlingsnummer är inom räckhåll för honom.

Genom Jeremias Gotthelfs "Den svarta spindeln" (1842) flödar överraskningsmomenten ohejdat och hans uppfinningsrikedom verkar vara så gott som obegränsad. Berättelsen böljar fram från stora frodiga bondekalas innanför starka timmerväggar, där borden dignar av mäktiga gyllene brödkakor, köttstycken i mängd, tunga kannor med vin och massor av grädde till fasansfulla skräckscener som stegras till rena helvetesskildringar. I denna novell vidgas författarens annars ganska jordnära perspektiv genom mytiska och skakande existentiella motiv till något högdramatiskt och den lilla byn blir skådeplats för kampen mellan gott och ont: allt detta inramat av det storslagna schweiziska bergslandskapet. Rent formellt räknas Jeremias Gotthelf (1797–1854) till den litterära epoken Biedermeier, som präglas av ett intresse för eller ett fokus på det ”lilla livet” med familjen och hembygden i centrum och tonen är ofta lågmäld och samtidigt innerlig. Det är förvisso sant att hans verk har en rad egenskaper som sammanfaller med dem som var typiska för Biedermeiertiden, men hans röst är mer passionerad och existentiellt intensivare än de flesta andras och han driver realismen i skildringarna längre än många. "Den svarta spindeln" är ett ypperligt exempel på detta.

Före Sherlock Holmes, före Hercule Poirot, före Miss Marple, fanns Fröken Scuderi. Edgar Allan Poe kallas ofta för detektivberättelsens fader. Men drygt tjugo år före hans ”Morden på Rue Morgue” (1841) publicerades den såvitt man vet allra första deckaren i modern bemärkelse, E. T. A. Hoffmanns revolutionerande kortroman "Fröken Scuderi". Paris 1680: en rad brutala juvelstölder sprider skräck bland stadens invånare. Polisen och myndigheterna står handfallna efter att ha misslyckats i alla sina försök att fånga de mystiska gärningsmännen, som slår till nattetid utan att lämna minsta spår efter sig. Madeleine de Scuderi, en förnäm äldre romanförfattare med goda förbindelser till kung Ludvig XIV, blir inblandad i historien då en dunkel gestalt bultar på hennes port mitt i natten. Hon börjar nysta i gåtan. Det står snart tydligt att endast hon, med sin skarpa intuitionskänsla och sitt stora hjärta, kan lösa mysteriet och förhindra att ytterligare liv går till spillo. "Fröken Scuderi" (1819) innehåller alla den klassiska pusseldeckarens standardingredienser: det akronologiska berättandet, den sympatiska, kompetenta detektiven kontra den känslokalla, inkompetenta polisen, insmugna ledtrådar, vittnesförhör samt oväntade vändningar. Och kanske får vi för första gången någonsin i litteraturen en inblick i en mordisk psykopats inre tumult. E. T. A. Hoffmann (1776-1822) är en av den tyska romantikens klarast lysande stjärnor. Med noveller som ”Sandmannen”, ”Don Juan” och ”Nötknäpparen” trollbinder han än idag, och har inspirerat och hyllats av bland andra Tjajkovskij och Freud. Vid sidan av författandet var Hoffmann även kompositör och straffrättsexpert – kanske var det tack vare det sistnämnda som han med "Fröken Scuderi" formade den definitiva bilden av hur en detektivberättelse ska se ut, och som närmare 200 år efter att den skrevs fortfarande känns lika aktuell.

”I porträttet av mrs Stone såg hon ut som hon hade gjort i den sista drömmen jag sett henne: gammal, bräcklig och vithårig. Men trots hennes spröda kropp så fanns där en ondskefull livslåga som lyste av ren illvilja, en vitalitet som utstrålade en grymhet som gick ända in i märgen. Hennes smala, lömska ögon utstrålade ondska och hennes demonlika mun kröktes i ett elakt leende. Ansiktet var präglat av återhållen hemlighet och vedervärdig munterhet.” I denna volym presenteras tre av E. F. Bensons (1867-1940) mest berömda noveller, i översättning av Veronica Sandström: ”Busskonduktören”, ”Mannen som gick för långt” och ”Rummet i tornet” – samtliga ypperliga bevis på varför Benson idag anses vara en av den klassiska spökhistorians och skräckberättelsens stora mästare. Boken är tryckt i 600 handnumrerade exemplar och är rikligt illustrerad av Oskar Aspman. Utgåvan innehåller dessutom ett utförligt och initierat förord om Bensons liv och verk av Sten Wistrand.

”Jag hade sneglat upp mot fönstret till min brors arbetsrum, och i det ögonblicket var persiennen dragen åt sidan, och någonting som var vid liv stirrade ut över omvärlden. Nej, jag kan inte avgöra om jag såg ett ansikte eller något av mänsklig skepnad; en levande sak, två ögon av brinnande eld stirrade mot mig, och de var mitt i något lika formlöst som min fruktan, symbolen och närvaron av all ondska och all vedervärdig förruttnelse.” Mr Dyson och mr Phillipps råkar av en slump bli delaktiga i en vild jakt på ett romerskt guldmynt, som mystiska män är beredda att gå över lik för att få tag i. Vilka är de personer som matar våra huvudpersoner med historier om ond bråd död? Vem är den unge mannen med glasögon? Unga fröken Lally tar tjänst hos professor Gregg, som studerar ett svagt sigill med sällsamma inskriptioner och dras in allt djupare i dess hemligheter – vem, eller vad, har skrivit de märkliga tecknen? Vad är det för ett pulver juridikstudenten Francis Leicester tar som förändrar hela hans jag? Skepnader antar nya former, transmuteras. Dyson och Phillipps försöker nysta upp härvan, och kommer allt närmare gåtans svar. Arthur Machen (1863-1947) är en av skräcklitteraturens viktigaste författare. Romanen "De tre bedragarna, eller Transmutationerna" (1895) är en rad sammanlänkade historier som tillsammans bildar en helhet som vittnar om den muntliga berättarkonstens kraft. Denna utgåva innehåller även Machens inledning till boken, hans egna reflektioner kring romanens tillkomst, samt ett fylligt efterord om människan Machen och den kontroversiella tidsanda boken publicerades i.

"Kusliga historier" (”Weird Stories”, 1882) av irländska Charlotte Riddell (1832–1906) är en mindre klassiker inom fantastiken; och de sex berättelser som ingår i denna samling är samtliga ypperliga exempel på den viktorianska spökhistorians konst när den är som allra bäst. För läsaren öppnas här en dörr till det brittiska 1800-talets andra hälft – en dörr som förhoppningsvis får förbli öppen. Charlotte Riddells direkta prosa för oss in i en mörk värld fylld av social misär, klasskillnader, penningbegär, orättvisor och onda avsikter. Suggestivt, kusligt och mycket välskrivet av en säregen författarinna som lyckades behålla en märkbart genuin berättarglädje under en lång och brokig karriär. Här presenteras "Kusliga historier" i sin helhet, för första gången i svensk översättning av KG Johansson och Miranda Johansson, och med ett initierat efterord om Riddells liv och verk signerat Elisabeth Brännström.

“Trots att skräck och ett vämjeligt illamående tilltog inom mig, och en chockerande stank av förruttnelse följde med varje andetag, förblev jag orubblig. Jag välsignades sedan, eller fördömdes – jag törs inte säga vilket – av att se det som fanns på sängen, liggande där svart som bläck. Huden och köttet, musklerna och benen, och människokroppens fasta form, som jag hade trott var oföränderlig och bestående som diamant, började att smälta och lösas upp.” "Den store guden Pan" är Arthur Machens klassiska och dekadenta skräckberättelse från 1894. Här publiceras den för första gången på svenska, oförkortad och med Machens egen introduktion, tillsammans med novellen "Det innersta ljuset". Utgåvan innehåller också Vincent Starretts inflytelserika essä "Arthur Machen - Hänryckningens och syndens författare" från 1918 samt ett efterord om Machens liv och verk. Upplev en av de verkligt stora giganterna inom genren från sin allra bästa sida! H. P. Lovecraft korade Machen som en av de främsta skräckförfattarna genom tiderna och tillägnade honom ett helt kapitel i sin “Supernatural Horror in Literature“; Arthur Conan Doyle ansåg honom vara ett geni, och Stephen King, Clive Barker, H. G. Wells, Jorge Luis Borges och Henry Miller har samtliga intygat Machens betydelse för skräcklitteraturen.

Theodor Storm (1817–1888) hör till centralgestalterna i den tyskspråkiga realismen, som bland annat gick under namnet ”Poetischer Realismus”, eftersom målet inte var att visa upp verkligheten direkt utan istället förmedla dess ”inre kärna” med hjälp av författarens ”skapande fantasi”. Här presenteras fem av hans mest förtrollande och spännande noveller i översättning av Bodil Zalesky.

"Sorglösa dagar på Yann och andra fantastiska berättelser" innehåller ett fylligt urval av Dunsanys berättelser från världens ände - en plats där drömmar är verkligare än vaka, där allt är möjligt och det otroliga ständigt överrumplar det vardagliga. Denna samling erbjuder några av hans vackraste och mest fantastiska noveller, vilka spänner över närmare 50 års författarskap. För första gången i svensk översättning presenteras odödliga fantasy-klassiker som "Sorglösa dagar på Yann", "Babbulkunds fall", "Wellerans svärd", "Älvfolkets vänner", "En butik på Gåförbigatan", "Carcassonne" och många fler. Hela 30 noveller av mannen som inspirerade J.R.R. Tolkien, Lovecraft, Ursula K. Le Guin, James Branch Cabell och Jorge Luis Borges för att nämna några. Denna bok innehåller dessutom ett initierat förord av Dunsany-kännaren Martin Andersson och en efterskrift av ingen mindre än H. P. Lovecraft: "Lord Dunsany och hans verk", som också härmed publiceras i svensk översättning för första gången. Med andra ord är detta den definitiva volymen för alla som älskar fantasy i allmänhet och Dunsany i synnerhet, och en guldgruva för dem som vill utforska genrens rötter.

Något ruvar bland Vermonts obebodda berg och hemsöker de täta skogarna - något som befinner sig långt utanför radien för vår allmänna kunskap och tro. De som återvänt efter att ha vågat sig in i skogarna och uppför otillgängliga sluttningar, in i djupa raviner eller halvt bortglömda dalar, har skymtat ohyggliga gestalter och hört upprörande röster bland kullarna. "Stålsätt er när ni läser detta, för det kommer att chockera er. Vad jag säger är emellertid sanningen och inget annat. Sant är detta - jag har sett och rört vid en av varelserna, eller en del av en av varelserna. Gode Gud, min vän, detta är ohyggligt. Den var självfallet död. En av hundarna hade fått tag på den, och jag hittade den i närheten av kenneln i morse. Jag försökte bevara den i vedboden för att övertyga folk om alltsammans, men den upplöstes helt och hållet på några timmar." Vad är det för varelser som nattetid rör sig kring Henry Akeleys ensligt belägna gård? Så fort månen är dimhöljd eller frånvarande skäller hans hundar ohyggligt. Om morgnarna ser han färska, besynnerliga kloavtryck och på nätterna finner han sig under belägring. "Viskningar i mörkret" (1930) är en av Lovecrafts mest omtyckta och inflytelserika skräckberättelser. Här presenteras den i oavkortat skick med ett efterord av Martin Andersson. Utgåvan innehåller dessutom essän "Vermont - ett första intryck" (1927).

"Lädertratten" (1902) är en klassisk skräckberättelse av Arthur Conan Doyle (1859–1930), författaren till historierna om mästerdetektiven Sherlock Holmes. Denna utgåva av "Lädertratten" är tryckt i 400 handnumrerade exemplar.

Edith Nesbit (1858–1924) är mest känd för sina underbara barnböcker, men hon var också en framstående författare av skräckberättelser och spökhistorier för vuxna. Här presenteras tio av hennes bästa och mest kända noveller i det facket, i översättning av Martin Rundkvist. Boken innehåller också ett initierat efterord om Nesbits liv och verk av Elisabeth Brännström.

”Den kröp upp på min hals, fruktansvärt långsamt, några millimeter i taget och dess tyngd tvingade mig att spänna mina ryggmuskler. Den nådde till hakan, den snuddade vid mina läppar – och jag stod stilla och uthärdade allt medan den täckte mitt ansikte med sin enorma, slemmiga, stinkande kropp och omfamnade mig med sina otaliga ben. Skräcken gjorde mig galen.” Från mörka och mystiska Egypten kommer Skalbaggen, en grotesk varelse ”skapad varken av Gud eller människa”, en hamnskiftare besatt av att söka hämnd för ett brott som fordom begicks mot dess avgudadyrkare. I en oförsonlig jakt genom London förföljer den utan nåd sina offer och ingen tycks fredad från dess hypnotiska, onda makt. Richard Marshs (1857–1915) sällsamma, fängslande och originella roman, som när den gavs ut faktiskt sålde bättre än Dracula, är en skräckklassiker: en ockult detektivberättelse och ett fin de siècle-melodrama som skrämde slag på det senviktorianska samhällets läsare. Här presenteras "Skalbaggen" (1897) i oförkortat skick, översatt av KG Johansson som också har skrivit en informativ efterskrift till utgåvan och försett den med oumbärliga kommentarer.

Denna uppföljare till Hastur förlags Rudyard Kipling-volym ”Vilddjurets märke och andra sällsamma berättelser” (ISBN: 9789186835187) innehåller ytterligare 10 av nobelpristagarens kusliga, fantastiska och övernaturliga historier. ”De ohyggliga rynkorna på ryggen var täckta av havsbottnens gyttja. Det vita huvudet kastades bakåt mot såren, och kroppen reste sig i vilda plågor upp ur det rödfärgade vattnet, tills vi såg ett par skälvande skuldror, täckta med tång och musselskal, men som på de nakna fläckarna var lika vita som det hårlösa, blinda och tandlösa huvudet.” (Ur "En sann händelse") 10 noveller om det udda, besynnerliga och utomvärldsliga av nobelpristagaren Rudyard Kipling (1865-1936). Vad hände egentligen med Imray? Varför minns dussinförfattaren Charlie Mears flera tidigare liv? Vilka egendomliga krafter vilar i den legendariska Bisaran från Puri, och vad är det som sker i Suddhoos hus? Hur gick det egentligen till när Zodiakens barn nedsteg till Jorden och upphörde att vara gudar? Är det verkligen ett sjöodjur som besättningen på skeppet Rathmines ser? Vad är det för väsen som hemsöker det fordom muntra godset Holmescroft och driver folk till vansinne? Alla dessa frågor får sina svar i Imrays återkomst och andra besynnerliga historier. Denna utgåvan är rikligt illustrerad, och innehåller såväl kommentarer som en initierad och fyllig efterskrift om Kiplings liv och verk.

”Krälande floder av blod spreds nu över himlen, blod som tycktes varigt av namnlösa ting – skabbiga hundar med inälvorna släpande efter sig; varelser som var till hälften elefant, till hälften skalbagge; ting som inte var något annat än ett fasansfullt blodsprängt öga, omgivet av läderartade tentakler; kvinnor vars hud bubblade och sprack som kokande svavel ...” (ur ”Magdalen Blairs testamente”) Aleister Crowley (1875–1947) är antagligen mest känd för sina ockulta skrifter – och sitt kaotiska privatliv – men var också en stundtals lysande skönlitterär författare. Den här volymen innehåller tre sinsemellan mycket olika noveller: titelnovellen är en äventyrsberättelse i Vernes och Wells stil, som till sist kollapsar in i sig själv. Om ”Magdalen Blairs testamente” skrev Marvin Kaye ”jag har läst skräckhistorier i över fyrtio år men aldrig förr stött på något så skrämmande och lamslående"; och i ”Hans hemliga synd” ironiserar Crowley njutningsfullt över moralismens och prydhetens faror. Denna utgåva av Crowleys novellsamling "Strategin och andra berättelser" (1929), som nu ges ut för första gången på svenska, är rikligt kommenterad av översättaren KG Johansson.

Ur en skildring av en enkel och rättskaffens mans vardag med familjeliv och samvetsgrant utförda arbetsuppgifter växer ett fasansfullt drama fram. Naturskildringen är på samma gång detaljerad som den är inhöljd i ett lite strävt romantiskt skimmer – som ibland, särskilt mot slutet, rullar över i det skräckromantiska. Landskapet tillsammans med järnvägen och då särskilt loket som stormar fram i mörkret kan på ett plan läsas som speglingar av inre processer i huvudpersonen. Det är en gastkramande historia som dukas upp inför läsarens ögon och det är svårt att frigöra sig från intrycken efteråt. Kanske är Banvaktare Thiel (1888), trots det lilla formatet och trots att novellen var bland det allra första Hauptmann skrev, höjdpunkten i hans verk. Gerhart Hauptmann (1862–1946) tilldelades 1912 Nobelpriset i litteratur.

10 noveller om död, vansinne, skuld, dunkla hemligheter och det förflutnas skuggor, vilka med all tydlighet visar varför Hawthorne (1804–64) vid sidan av Edgar Allan Poe och Herman Melville räknas till den mörka romantikens amerikanska mästare. Boken innehåller också Poes recension av ”Twice-Told Tales” (som föreliggande urval är hämtat från) och ett initierat förord av Sten Wistrand.

“Det fanns vissa för vilka livsljuset bara var en skimrande illusion: dessa var de hånfulla med sina fördömda händer, pariorna, som skräcken jagade över gatorna, mördare och folk som var brännmärkta. Dessa utgjorde samfundet, och även Severin tillhörde det.” Paul Leppin (1878-1945) var en av den tjeckiska dekadansens frontfigurer under den första halvan av 1900-talet. Max Brod kallade honom för “den eviga förtvivlans poet, på en och samma gång djävulens tjänare och madonnans tillbedjare“. Hans mörka vision av ett Prag fyllt av karaktärer på vansinnets rand, människor som driver omkring likt vålnader i natten, den ödesmättade atmosfären, undergångsstämningen och det erotiska innehållet i hans romaner, drabbar än idag läsaren med oförminskad styrka. Med Severins resa in i mörkret (1914), hans mästerverk, presenteras Leppin för första gången på svenska.

Greve STANISLAUS ERIC STENBOCK [1860-1895], parfymerad och perverterad poet, dekadent författare, dandy, drinkare och opiummissbrukare, är den engelska fin de siècle-litteraturens kanske mest mytomspunna person. Under sitt korta liv gav han endast ut tre smärre diktsamlingar och en enda novellsamling, ”Studier i döden” (1894), som härmed föreligger i svensk översättning för första gången någonsin.

"Jag har sökt kunskapen i oceanernas yttersta djup; i öde länder där sanddynerna, med ett torrt och knastrande ljud, böljar i gula vågor; i bårhusens förruttnelse och bland katakombernas begravda vämjeligheter; på Dhaulagiris jungfruliga snövidder och i de fasansfulla skogslabyrinter där människan aldrig har satt sin fot; i de döda vulkanernas innanmäten; i länder där sjöar och floder är täckta av flodhästryggar eller emaljerade av krokodilernas pansarfjäll; vid världens yttersta gränser, där ohyggliga glaciärer flyter fram över bläckfärgade hav; i de sällsamma trakter där inget liv finns, där bergen flisas sönder av de urtida jordbävningarnas dödskamp och där blicken endast möter en värld av förfallna och söndervittrade ruiner, såsom på månen – uttorkade hav och tomma flodfåror, urgröpta av malströmmar som slutade virvla långt innan den första människan föddes". (Ur "Den odödlige".) ”Jag är medveten om att de bara är bagateller”, skrev Lafcadio Hearn (1850-1904) i ett brev till en god vän, och syftade på de säregna, ofta mycket korta, texter som han till och från publicerade i "Daily Item", den tidning som först anställde honom i New Orleans, där han skulle tillbringa tio år, från 1877 till 1887. ”Men jag tror”, fortsätter han, ”att föreställningen om det fantastiska är konstnärlig. Dessa små noveller eller skisser är mina intryck av New Orleansʼ sällsamma liv. De är drömmar om en tropisk stad. En röd tråd löper genom samtliga – tanken på Kärleken och Döden.” Själv kallade han dessa stycken för ”Fantastics”. I "Drömmar om den älskade döda" återfinns en betydande del av de noveller som Hearn skrev för "Daily Item", samt sex noveller ursprungligen publicerade i tidningen "Times-Democrat". Inga av dessa texter har tidigare översatts till svenska. Allt som allt 36 stycken mer eller mindre korta, prosapoetiska betraktelser om livet, döden, kärleken, drömmen och det kusliga och övernaturliga. Utgåvan är rikligt illustrerad av Jonas Wessel, och för det initierade efterordet om Lafcadio Hearn står Torbjörn Elensky.

Under några intensiva veckor i Alhambra, 1905, skriver Hanns Heinz Ewers en besynnerlig essä om sin älskade författare – Edgar Allan Poe; och han gör det i ren protest mot vad han menar är allmänhetens försummande av den store poeten. Han låter sitt förakt mot allt han avskyr och fördömer styra pennan, samtidigt som han inspireras av den skönhet som omger honom. Resultatet blir en ytterst personlig, prosapoetisk uppgörelse med konstens kriterier och de ibland omänskliga krav som skapandet ställer. Genom hänförelse och rus, och genom sin egen idé om konstnärskap, målar Ewers bilden av en sargad människa som skrev för att leva och i sina mardrömmar levde det han skrev. Denna bok är tryckt i 600 handnumrerade exemplar.

Den tyske författaren Hanns Heinz Ewers (1871-1943) skrev några av sin tids märkligaste berättelser, inklusive tre, i viss mån, självbiografiska romaner och flera novellsamlingar, i vilka många av berättelserna kretsar kring hans huvudteman: besatthet, förvandling, ondska och blod. Dessa verk skrevs jämte hans omfattande resor världen runt och hans arbete som manusförfattare, poet och dramatiker. Hanns Heinz Ewers har inte utan orsak kallats för Tysklands svar på Edgar Allan Poe. Hans berättelser är lika mardrömslika, ohyggliga och mörka. Men han öser också ur en djupare litterär källa där Hoffmann och Baudelaire är de främsta förebilderna. ”I den innevarande generationen representeras den tyska skräcklitteraturen särskilt av Hanns Heinz Ewers, som för sina mörka skapelser effektivt använder sig av sina kunskaper om modern psykologi. Romaner som "Trollkarlens lärling" och "Alruna", liksom noveller som ’Spindeln’, har kvaliteter som höjer dem till en klassisk nivå.” H. P. Lovecraft I "De groteska" återfinns 6 av hans sällsamma noveller, skrivna mellan åren 1901-1908. Boken är rikligt illustrerad av Jonas Wessel, som också skrivit ett initierat förord om Ewers. Innehåll: "Delfi" "C.3.3." "De blå indianerna" "Spelmarkerna" "Stanislawa d'Asps sista vilja" "Spindeln"

”Jag tog tag i något som hade formen av en människoarm, men som var hal, dyngsur och iskall. När jag slet i den störtade plötsligt en skepnad kraftfullt emot mig, en geléartad, slemmig kropp, tung och våt …” F. Marion Crawford (1854-1909) var på sin tid en ytterst framgångsrik romanförfattare, men det är för sina skräckberättelser vi minns honom idag. Hans mest kända novell, den odödliga klassikern ”The Upper Berth”, hyllades av H. P. Lovecraft och M. R. James, och är enligt många en av de bästa spökhistorier som någonsin skrivits. Crawfords postuma samling "Uncanny Tales" (1911), nu för första gången i svensk språkdräkt, anses idag vara en milstolpe inom den fantastiska litteraturen. Dessa noveller spänner över ett osedvanligt brett register, från den säregna vampyrberättelsen ”For the Blood is the Life” till den obehagliga spökhistorien ”The Screaming Skull” och det vemodiga prosastycket ”The Doll's Ghost”. "Gengångare" rymmer samtliga Crawfords skräckberättelser och spökhistorier, i översättning av Arthur Isfelt och med en initierad efterskrift av Jonas Wessel. Här presenteras alla sju noveller från originalutgåvan samt Crawfords ”förlorade mästerverk”, den suggestiva ”The King's Messenger”. Innehåll: Det döda leendet Den skrikande skallen Man överbord! För blodet är livet Överkojen Vid paradisets vatten Dockans spöke Kungens budbärare Efterskrift