Ur Dan Gustavssons efterord: »I november 1985 fann jag i en nästan helt tom bokhylla, i ett övergivet kontorsrum på tidningen lUnitàs redaktion i Bologna, Sapegnos 16:e utgåva av Dantes Komedi. Jag var ensam i rummet, min väninna talade med en redaktör i rummet intill, och på mindre än ett par sekunder var de tre volymerna i säkert förvar i innerfickan på min vinterrock. Jag hade vid denna tidpunkt läst Björkesons nyöversättning vilken gjort ett irriterande intryck på mig och bidragit till att fördjupa den redan växande misstanken att det i Sverige inte fanns någon Dantereception värd namnet: Tigerstedts och Lagercrantz ansatser var i sammanhanget endast undantagen som bekräftade regeln. Men det skulle dröja till vintern 1992, då jag med min blivande hustru och vår ettårige son lämnat Stockholm och flyttat till Gotland, innan jag öppnade böckerna. Jag minns att läsningen av Mandelstams Samtal om Dante var incitamentet att jag tvingades titta närmare på några originalrader och att mötet med dessa i takt med att innebörden stod allt klarare för mig hade verkan av isyxan som hugger upp det tillfrusna havet inom oss: en språklig chock vars inpräntande styrka genom sina med tiden multiplicerade exempel utgjorde imperativet för det som skulle bli min debutdiktsamling Horisonten runt (1997). Som ny redaktör för tidskriften Artes bad mig författaren Jan Arnald i januari 2001 om ett bidrag till det första nummer han då förberedde, ett temanummer om »kvalitet«. Jag skickade honom sexton treradingar som jag kallade »Dantepartiklar«. Jag hade dessförinnan i Skuggan (1999) utövat samma praktik under arbetet med fem treradingar: detta inledande försök att på mikronivå identifiera, förstora och lyfta upp de retoriska beståndsdelarna i Komedin till beskådande, sätta verkets grammatiska erfarenhet i omlopp, om man så vill, i den öppna dagboksnotationens form«
