Texterna i denna bok handlar om en verklighetskris som är både samtida och tidlös. Alltsedan väggmålningarna i stenåldersgrottan i Altamira i Spanien har människan på olika sätt och med olika medel föreställt sig förhållandet till världen. Det har skett genom myter, religion, filosofi, politik, konst, vetenskap och teknologi. Förhållningssätten utgör försök att hantera en pågående verklighetskris genom att skapa världsförklaringar. Egentligen kan de ses som besvärjelseakter, det vill säga uttryck för kreativ fantasi. Det gäller också politiken och vetenskapen. Världen har alltid varit för stor och för obegriplig och hotfull, även om den i våra dagar kan förefalla ha krympt till ett klick på datorn eller pillande med smarttelefonen.
Det är kanske just det som är problemet. Medieflödet har idag tagit över våra subjektiva liv och blivit våra jag. Därför upplevs verkligheten mer ångestfull och obegriplig än någonsin tidigare. It-samhället har radikaliserat verklighetskrisen. Det drabbar individens egen självuppfattning och syn på omvärlden. Vi lever i förflyktigandets tid då existensen blivit ett flimmer. Den subjektiva verkligheten existerar inte medan den objektiva verkligheten upplevs som irrationellt hot. Hur ska vi förhålla oss till det?
Den långa dagen är tredje delen i en trilogi där de båda andra delarna består av essäböckerna Det stora okända och Det nya nuet. Samlingsnamnet på projektet är Frihetstrilogin. Det handlar om att återupptäcka en förlorad frihet. Kanske är det en frihet som vi aldrig ens varit medvetna om. Kanske är det en frihet som aldrig existerat. Dostojevskijs Stroinkvisitor har nog rätt. Den tyngsta bördan att bära för människor är friheten.
