I Moderaternas handlingsprogram från 1993 står ”Även om den lilla världen spelar en viktig roll i vår vision om framtidens samhälle kommer de politiska åtgärderna att riktas mot den stora världen, det vill säga den offentliga sektorn och marknaden.” Att regeringen de senaste åren öppet arbetat för att införliva denna vision har knappast gått obemärkt förbi. Mindre omtalat är att Moderaterna i samma handlingsprogram gav exempel på hur den lilla världen skulle påverkas av denna strukturomvandling ”För socialförsäkringarna gäller att konkurrens skall råda och sambandet mellan den enskildes betalning och förmåner stärkas.” Men är det verkligen så att den svenska regeringsmakten är så autonom att den kan genomföra ideologiskt baserade strukturförändringar som ger rika människor en ökad valfrihet medan fattiga människors valfrihet minskar? Kan regeringen på samma sätt förändra utgångspunkten i det svenska biståndet från solidaritet till att svenska affärsintressen ska gynnas? Svaret måste bli nej. Grundlagen är mycket tydlig ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa. Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.” Vi står inför en rad stora frågor, varför granskas inte dagens enorma strukturomvandling utifrån vår grundlagsskyddade likvärdighetsprincip? Och vem ansvarar för att även privata företag inom välfärdssektorn tar sitt samhällsansvar/CSR och upprätthåller denna likvärdighetsprincip? Hur ska vi förhålla oss till ekvationen med stabila statsfinanser å ena sidan, och ett ökande antal marginaliserade individer å den andra? Frågorna har en direkt koppling till att tillväxt idag utgör ett mål i sig och inte ett medel för att realisera en samhällsvision. Men måste det vara så? Nej, vi har redan de verktyg vi behöver för att revitalisera vår demokrati. 2003 antog nämligen en enig riksdag den svenska hållbarhetspolitiken Gemensamt ansvar – Sveriges politik för global utveckling (PGU). Enligt PGU ska ekonomisk tillväxt ske i balans med sociala och miljömässiga aspekter, vilket sammantaget ska utgöra ett medel för att införliva visionen om en hållbar utveckling. Vi har alltså en nationell visionsbaserad hållbarhetspolitik vid namn PGU, men som väldigt få har kännedom om. Mitt bidrag för att råda bot på denna okunskap är boken Ansvar, i vilken PGU presenteras, tolkas, granskas och diskuteras.

I Moderaternas handlingsprogram från 1993 står ”Även om den lilla världen spelar en viktig roll i vår vision om framtidens samhälle kommer de politiska åtgärderna att riktas mot den stora världen, det vill säga den offentliga sektorn och marknaden.” Att regeringen de senaste åren öppet arbetat för att införliva denna vision har knappast gått obemärkt förbi. Mindre omtalat är att Moderaterna i samma handlingsprogram gav exempel på hur den lilla världen skulle påverkas av denna strukturomvandling ”För socialförsäkringarna gäller att konkurrens skall råda och sambandet mellan den enskildes betalning och förmåner stärkas.” Men är det verkligen så att den svenska regeringsmakten är så autonom att den kan genomföra ideologiskt baserade strukturförändringar som ger rika människor en ökad valfrihet medan fattiga människors valfrihet minskar? Kan regeringen på samma sätt förändra utgångspunkten i det svenska biståndet från solidaritet till att svenska affärsintressen ska gynnas? Svaret måste bli nej. Grundlagen är mycket tydlig ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa. Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.” Vi står inför en rad stora frågor, varför granskas inte dagens enorma strukturomvandling utifrån vår grundlagsskyddade likvärdighetsprincip? Och vem ansvarar för att även privata företag inom välfärdssektorn tar sitt samhällsansvar/CSR och upprätthåller denna likvärdighetsprincip? Hur ska vi förhålla oss till ekvationen med stabila statsfinanser å ena sidan, och ett ökande antal marginaliserade individer å den andra? Frågorna har en direkt koppling till att tillväxt idag utgör ett mål i sig och inte ett medel för att realisera en samhällsvision. Men måste det vara så? Nej, vi har redan de verktyg vi behöver för att revitalisera vår demokrati. 2003 antog nämligen en enig riksdag den svenska hållbarhetspolitiken Gemensamt ansvar – Sveriges politik för global utveckling (PGU). Enligt PGU ska ekonomisk tillväxt ske i balans med sociala och miljömässiga aspekter, vilket sammantaget ska utgöra ett medel för att införliva visionen om en hållbar utveckling. Vi har alltså en nationell visionsbaserad hållbarhetspolitik vid namn PGU, men som väldigt få har kännedom om. Mitt bidrag för att råda bot på denna okunskap är boken Ansvar, i vilken PGU presenteras, tolkas, granskas och diskuteras.

I Moderaternas handlingsprogram från 1993 står ”Även om den lilla världen spelar en viktig roll i vår vision om framtidens samhälle kommer de politiska åtgärderna att riktas mot den stora världen, det vill säga den offentliga sektorn och marknaden.” Att regeringen de senaste åren öppet arbetat för att införliva denna vision har knappast gått obemärkt förbi. Mindre omtalat är att Moderaterna i samma handlingsprogram gav exempel på hur den lilla världen skulle påverkas av denna strukturomvandling ”För socialförsäkringarna gäller att konkurrens skall råda och sambandet mellan den enskildes betalning och förmåner stärkas.” Men är det verkligen så att den svenska regeringsmakten är så autonom att den kan genomföra ideologiskt baserade strukturförändringar som ger rika människor en ökad valfrihet medan fattiga människors valfrihet minskar? Kan regeringen på samma sätt förändra utgångspunkten i det svenska biståndet från solidaritet till att svenska affärsintressen ska gynnas? Svaret måste bli nej. Grundlagen är mycket tydlig ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa. Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.” Vi står inför en rad stora frågor, varför granskas inte dagens enorma strukturomvandling utifrån vår grundlagsskyddade likvärdighetsprincip? Och vem ansvarar för att även privata företag inom välfärdssektorn tar sitt samhällsansvar/CSR och upprätthåller denna likvärdighetsprincip? Hur ska vi förhålla oss till ekvationen med stabila statsfinanser å ena sidan, och ett ökande antal marginaliserade individer å den andra? Frågorna har en direkt koppling till att tillväxt idag utgör ett mål i sig och inte ett medel för att realisera en samhällsvision. Men måste det vara så? Nej, vi har redan de verktyg vi behöver för att revitalisera vår demokrati. 2003 antog nämligen en enig riksdag den svenska hållbarhetspolitiken Gemensamt ansvar – Sveriges politik för global utveckling (PGU). Enligt PGU ska ekonomisk tillväxt ske i balans med sociala och miljömässiga aspekter, vilket sammantaget ska utgöra ett medel för att införliva visionen om en hållbar utveckling. Vi har alltså en nationell visionsbaserad hållbarhetspolitik vid namn PGU, men som väldigt få har kännedom om. Mitt bidrag för att råda bot på denna okunskap är boken Ansvar, i vilken PGU presenteras, tolkas, granskas och diskuteras.