I:a delen av tre: Begynnelsen
I korsningen Engelbrektsgatan och Aschebergsgatan sitter en ung man framåtlutad på trappan upp till Vasaparken. Han har händerna för ansiktet och ser ut att gråta. En ung kvinna kommer fram och ställer sig bredvid honom.
- Hur är det?
Han fortsätter att låtsas gråta. Tittar snabbt upp på henne med tårfyllda ögon. Ögon som några minuter tidigare fyllts med ögondroppar. Hon slår sig ner en bit ifrån och inväntar en reaktion. Men han fortsätter att hulka och skaka med nerböjt huvud.
- Behöver du hjälp? frågar hon.
- Ingen kan hjälpa mig, snyftar han fram.
- Säg inte det, svarade hon. Jag kanske kan.
- Jag har blivit rånad ... de tog min mobil, pengar och ...
- Rånad! Ja men då ska du ju kontakta polisen!
Han skakar på huvudet.
- Det vågar jag inte ... de hotade mig ... och nu vet de ju var jag bor ...
Hon drar sig undan en bit och betraktar honom. Han ser ju proper ut och verkar nykter, tänker hon, men trots det så går tankarna om det verkligen är passande att ta med honom hem. Till slut tar hon mod till sig.
- Jag bor inte så långt härifrån så om du vill kan du följa med och få en kopp te så du lugnar dig lite. Var bor du?
- På Hisingen ...
- Har du nån du kan ringa till?
Han nickar.
- Morsan, men hon är på jobbet just nu och jag vill inte oroa henne. Hon har extranyckel till min lägenhet så när hon slutar vid tolvtiden ska jag ta kontakt med henne, säger han, tittar upp och ler ett skakigt leende mot henne.
- Okej! Häng med mig hem så kanske vi kan ordna det här, säger hon och besvarar leendet.
- Vad heter du? frågar killen, reser sig upp från trappan och torkar bort tårarna med baksidan av handen.
- Jag heter Frida och du?
- Hadi. Dina blå ögon är väldigt vackra vet du det?
Frida böjer förläget ner huvudet. Han ser inte heller så dum ut, tänker hon. De vandrar i väg i riktning mot Vasagatan i den för ovanlighetens skull ljumma men normalt ljusa försommarkvällen.
- Vad gjorde du ute ikväll? undrar Hadi och kastar en blick bakåt över axeln.
Frida märker inte att han är intresserad av det som händer bakom dem.
- Vi är ett gäng tjejer, gamla skolkompisar, som brukar träffas en gång var tredje månad och i dag var det dags, svarar hon.
- Så du har ingen kille då?
Frida skakar på huvudet och känner sig återigen generad. Hon plockar upp dörrnycklarna ur handväskan.
- Här bor jag, säger hon, trycker in portkoden, öppnar dörren och kliver in.
Innan Hadi följer efter henne kastar han en sista blick bakåt och är nöjd när han ser sina två vänner i antågande. En av dem gör tummen upp och Hadi ler inombords men är noga med att inte visa det för Frida. De åker upp med hissen till fjärde våningen. Hadi stegar runt i den vackra våningen med högt i tak och stuckaturer i taket.
- Det är en fin lägenhet du har, säger han och ber att få låna toaletten.
Frida visar honom var den ligger och går ut i köket för att koka tevatten. Inne på toaletten skickar Hadi ett sms med portkoden till sina vänner. Han plockar också fram en liten påse med ett vitt pulver och smätter på den med fingrarna. Det ser bra ut det här, tänker han. När han kommer ut från toaletten och in i vardagsrummet står tekopparna på var sida av bordet och har fyllts med te. Hadi noterar att det inte finns socker och mjölk på bordet, slår sig ner i en av de vita tygfåtöljerna och inväntar Frida. Hon sätter sig mittemot honom.
- Ursäkta att jag är besvärlig, men du har möjligtvis inte socker och mjölk? frågar Hadi.
- Jo men självklart! Jag fixar det! säger hon och reser sig snabbt.
Först slinker Frida in på toan för att fräscha upp sig. Drar med borsten genom det tjocka halvlånga silverblonda håret och kollar så att inte mascaran har klumpat ihop sig. Hm ... det kan nog inte bli bättre än så här, tänker hon och gör en luftpuss mot sin spegelbild innan hon går ut i köket. Hadi passar på att hälla pulvret i hennes kopp och rör om med en champagnevisp. Det löser upp sig snabbt utan att lämna några spår. Frida återkommer och ställer ner en sockerskål och en mjölkkanna på bordet. Han öser i socker och mjölk i sitt te och tar en klunk.
- Gott te du har!
Han observerar när hon dricker sin första klunk och ler brett mot henne i samma stund.
- Ja det här örtteet är väldigt gott, säger hon och känner en värme sprida sig i kroppen. Det är nyttigt också.
Det är det säkert min lilla vän och snart kommer du att märka hur nyttigt det är, tänker han och har svårt att dölja sin upphetsning när han betraktar hennes bara brunbrända ben i de korta avklippta jeansen. Frida märker hans granskande blickar och hennes kinder färgas röda.
- Vad jobbar du med? undrar han, lyfter både koppen och fatet och lutar sig tillbaka.
- Jag är kapitalförvaltare, svarar hon och undrar plötsligt varför hon känner sig avdomnad i benen.
Hon dricker ur det sista ur koppen men när hon ska ställa tillbaka den på fatet tappar hon taget om den. Koppen faller ur hennes hand och landar på golvet. Frida tittar på den med upphöjda ögonbryn, men kan inte röra armarna. Vad händer med mig? tänker hon och tittar på Hadi för att se om han märkt av hennes tillstånd. Han stirrar på henne med sina mörka ögon och ser bekymrad ut. Hans ansikte är det sista hon ser innan hennes medvetande försvinner.
Ramona Fransson har tidigare skrivit elva verklighetsbaserade deckare med spaningschef Greger Thulin i huvudrollen som utspelar sig på Tjörn och i Göteborg.
Detta är den första delen av en trilogi som utspelar sig i Göteborg och på Österlen där grevinnan Caroline von Steinberg har sin hemvist och när hon är kriminalkommissarie på den nya sexbrottsroteln i Göteborg är hon Leah Quiller, en skyddad identitet hon fått i samband med överfallet femton år tidigare. Hon blev brutalt våldtagen och lämnad att dö i ett dike. Nu koncentrerar sig Leah Quiller på att dels skipa rättvisa åt de offer som hon anser inte fått den på laglig väg och dels att hitta sin förövare för att på så sätt återta sitt liv.
Detta är en spännande och annorlunda deckare som håller dig fängslad.
