Den väger bara 25 gram och piper svagt: den är hungrig, eller fryser, eller så känner den sig bara ensam. Dess gråt är så förtvivlad att den raserar den mur av vana och likgiltighet som Massimo har byggt upp. Ungen är inte mer än några dagar gammal, den är alldeles rosa och på ryggen har den en krans av vita och mjuka taggar som är lite tilltufsade. ”Kan du ta hand om den ett par dagar?” frågar Massimos veterinärkollega inför det stundande veckoslutet. Och hur kan han säga nej?
Så inleds vänskapen mellan Massimo, en veterinär som är specialiserad på nötkreatur, och en föräldralös igelkott, som får namnet Ninna.
Åtagandet kommer att förändra Massimos liv för alltid. Ninna – den rufsiga lilla igelkotten visar sig alltså vara en hona – vänder upp och ner på Massimos liv med sin personlighet. Hon är nyfiken, och så fort hon känner lukten av något nytt sticker hon ut huvudet ur sitt hus; hon är en filur som roar sig med att välta sin vattenskål med nosen; hon är tillgiven och slickar honom överlyckligt när han har varit borta länge. Men hon är även ett vilt djur som har behov av frihet: buren känns trängre och trängre för henne, och lyckan väntar på henne ute i skogen …

I den här boken berättar Massimo Vacchetta om det makalösa mötet som hjälpte honom att ta sig ur en tung period och gav honom ett nytt mål i livet: att bygga upp ett viltskadecenter för igelkottar, en art som hotas av vår ouppmärksamhet, och hjälpa utsatta individer. Som Trilly, en inbiten donjuan, eller den sköra Lisa som tjusar alla med sin blick, eller Zoe som lyckas övervinna alla motgångar. Små djur som är skadade, tilltygade och försvarslösa, men som ändå utstrålar stor livslust.

MASSIMO VACCHETTA bor i Novello i provinsen Cuneo i norra Italien. Sedan mer än 20 år arbetar han som veterinär med inriktning på nötkreatur. För två år sedan öppnade han igelkottscentret La Ninna, en filial till viltvårdscentret i Bernezzo (Cuneo). Massimo är ordförande i föreningen La casa dei ricci, vars syfte är att värna om igelkottarna och naturen. www.lacasadeiricci.org

ANTONELLA TOMASELLI samarbetar med veckotidningen Confidenze tra amiche (Mondadori) och med den litterära djurrättsbloggen ioleggoconjoy.com. Hon brinner för djur och natur. Hon har alltid älskat hundar, och har regisserat och skrivit texter till olika dokumentärer om ämnet. Hon arbetar aktivt med att skapa medvetenhet om övergivna husdjur (Allegra, yes I am). Hon är hedersordförande i den italienska föreningen för yorkshireterrierentusiaster (Società italiana amatori yorkshire terrier). Hon har skrivit många böcker om olika hundraser och publicerat artiklar i tidskrifter inom området.

Den väger bara 25 gram och piper svagt: den är hungrig, eller fryser, eller så känner den sig bara ensam. Dess gråt är så förtvivlad att den raserar den mur av vana och likgiltighet som Massimo har byggt upp. Ungen är inte mer än några dagar gammal, den är alldeles rosa och på ryggen har den en krans av vita och mjuka taggar som är lite tilltufsade. ”Kan du ta hand om den ett par dagar?” frågar Massimos veterinärkollega inför det stundande veckoslutet. Och hur kan han säga nej?
Så inleds vänskapen mellan Massimo, en veterinär som är specialiserad på nötkreatur, och en föräldralös igelkott, som får namnet Ninna.
Åtagandet kommer att förändra Massimos liv för alltid. Ninna – den rufsiga lilla igelkotten visar sig alltså vara en hona – vänder upp och ner på Massimos liv med sin personlighet. Hon är nyfiken, och så fort hon känner lukten av något nytt sticker hon ut huvudet ur sitt hus; hon är en filur som roar sig med att välta sin vattenskål med nosen; hon är tillgiven och slickar honom överlyckligt när han har varit borta länge. Men hon är även ett vilt djur som har behov av frihet: buren känns trängre och trängre för henne, och lyckan väntar på henne ute i skogen …

I den här boken berättar Massimo Vacchetta om det makalösa mötet som hjälpte honom att ta sig ur en tung period och gav honom ett nytt mål i livet: att bygga upp ett viltskadecenter för igelkottar, en art som hotas av vår ouppmärksamhet, och hjälpa utsatta individer. Som Trilly, en inbiten donjuan, eller den sköra Lisa som tjusar alla med sin blick, eller Zoe som lyckas övervinna alla motgångar. Små djur som är skadade, tilltygade och försvarslösa, men som ändå utstrålar stor livslust.

MASSIMO VACCHETTA bor i Novello i provinsen Cuneo i norra Italien. Sedan mer än 20 år arbetar han som veterinär med inriktning på nötkreatur. För två år sedan öppnade han igelkottscentret La Ninna, en filial till viltvårdscentret i Bernezzo (Cuneo). Massimo är ordförande i föreningen La casa dei ricci, vars syfte är att värna om igelkottarna och naturen. www.lacasadeiricci.org

ANTONELLA TOMASELLI samarbetar med veckotidningen Confidenze tra amiche (Mondadori) och med den litterära djurrättsbloggen ioleggoconjoy.com. Hon brinner för djur och natur. Hon har alltid älskat hundar, och har regisserat och skrivit texter till olika dokumentärer om ämnet. Hon arbetar aktivt med att skapa medvetenhet om övergivna husdjur (Allegra, yes I am). Hon är hedersordförande i den italienska föreningen för yorkshireterrierentusiaster (Società italiana amatori yorkshire terrier). Hon har skrivit många böcker om olika hundraser och publicerat artiklar i tidskrifter inom området.

Den väger bara 25 gram och piper svagt: den är hungrig, eller fryser, eller så känner den sig bara ensam. Dess gråt är så förtvivlad att den raserar den mur av vana och likgiltighet som Massimo har byggt upp. Ungen är inte mer än några dagar gammal, den är alldeles rosa och på ryggen har den en krans av vita och mjuka taggar som är lite tilltufsade. ”Kan du ta hand om den ett par dagar?” frågar Massimos veterinärkollega inför det stundande veckoslutet. Och hur kan han säga nej?
Så inleds vänskapen mellan Massimo, en veterinär som är specialiserad på nötkreatur, och en föräldralös igelkott, som får namnet Ninna.
Åtagandet kommer att förändra Massimos liv för alltid. Ninna – den rufsiga lilla igelkotten visar sig alltså vara en hona – vänder upp och ner på Massimos liv med sin personlighet. Hon är nyfiken, och så fort hon känner lukten av något nytt sticker hon ut huvudet ur sitt hus; hon är en filur som roar sig med att välta sin vattenskål med nosen; hon är tillgiven och slickar honom överlyckligt när han har varit borta länge. Men hon är även ett vilt djur som har behov av frihet: buren känns trängre och trängre för henne, och lyckan väntar på henne ute i skogen …

I den här boken berättar Massimo Vacchetta om det makalösa mötet som hjälpte honom att ta sig ur en tung period och gav honom ett nytt mål i livet: att bygga upp ett viltskadecenter för igelkottar, en art som hotas av vår ouppmärksamhet, och hjälpa utsatta individer. Som Trilly, en inbiten donjuan, eller den sköra Lisa som tjusar alla med sin blick, eller Zoe som lyckas övervinna alla motgångar. Små djur som är skadade, tilltygade och försvarslösa, men som ändå utstrålar stor livslust.

MASSIMO VACCHETTA bor i Novello i provinsen Cuneo i norra Italien. Sedan mer än 20 år arbetar han som veterinär med inriktning på nötkreatur. För två år sedan öppnade han igelkottscentret La Ninna, en filial till viltvårdscentret i Bernezzo (Cuneo). Massimo är ordförande i föreningen La casa dei ricci, vars syfte är att värna om igelkottarna och naturen. www.lacasadeiricci.org

ANTONELLA TOMASELLI samarbetar med veckotidningen Confidenze tra amiche (Mondadori) och med den litterära djurrättsbloggen ioleggoconjoy.com. Hon brinner för djur och natur. Hon har alltid älskat hundar, och har regisserat och skrivit texter till olika dokumentärer om ämnet. Hon arbetar aktivt med att skapa medvetenhet om övergivna husdjur (Allegra, yes I am). Hon är hedersordförande i den italienska föreningen för yorkshireterrierentusiaster (Società italiana amatori yorkshire terrier). Hon har skrivit många böcker om olika hundraser och publicerat artiklar i tidskrifter inom området.