Den 5 juni 1676, fem dagar efter att regalskeppen Kronan och Svärdet förlist under slaget vid Öland, kom även Riksäpplet på drift och sjönk vid Dalarö skans. Händelsen har fått en undanskymd roll i historieböckerna vilket även spillt över på hur vraket hanterats. Trots att det ligger lättillgängligt i Stockholms skärgård har vraket aldrig blivit föremål för mer ingående arkeologiska studier. I stället har det kunnat utsättas för kommersiell bärgningsverksamhet.
Med utgångspunkt i Riksäpplets öde diskuterar arkeologen Niklas Eriksson historiebruk och drivkrafter bakom studier av vraken efter stormaktstidens krigsfartyg. Genom att dokumentera det som finns kvar på botten och även efterforska, sammanställa och analysera de föremål som tidigare har bärgats visar han att även vrak som fått en marginell roll i historieböckerna kan ha en stor arkeologisk potential. Författaren tar här avstamp i vetenskapliga frågeställningar som diskuterar skeppet som materiell kultur och levererar en alternativ berättelse som ger en fördjupad bild av stormaktstiden och dess sjökrig.
