Erik Axel Karlfeldt fick sitt publika genombrott 1901, med sin tredje diktsamling, Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim. Här återkommer Karlfeldts idealiserade bild av sig själv, ungkarlen Fridolin, en blandning av odalbonde och kulturmänniska. Han älskar liksom Karlfeldt livets glädjeämnen, dansen, kvinnorna och naturen. Här anar man dock i flera dikter en melankolisk, harmsen, besviken skald. Där finns också dikter där han med humor betraktar sin inte alltför upplyftande situation.
Dikterna i samlingen har en litterär prägel med ett språk inspirerat av Karl XII:s Bibel och Bondepraktikan. Karlfeldt lät sig inspireras av 1600-talsskalder som Wivallius, Stiernhielm och Lasse Lucidor och i dikterna finns också en rytm som hämtats från Bellman.
Enligt Bo Bergman utgjorde samlingen ”en knippe af de vackraste och mest förtroende-ingifvande lifshymner i vår moderna lyrik”.
