Med en smäll slog hon igen skåpet!
”Nu får han en överraskning, han och hans jävla trumpet”.
”Fagott” sa han tyst, ”det är en fagott”
Han skyndade sig uppför trapporna. Hon kom efter. Han gick fort mot utgången och drog ner kepsen, som om han ville dölja ansiktet. Precis när han vände sig om för säga till henne att skynda på hörde de båda det.
Någon sjöng! En man. Klockan var halv två på natten, allt var släckt. Sången ekade i det tomma operahuset. Det kom från trapphuset. Det lät som någon grät, skrek och sjöng samtidigt.
Carmen, c’est moi que tu suivras!
Så ledsen han lät, långt där uppe.
Pour la dernière fois, démon, veux-tu me suivre?
”Vi drar.”
”Nej, det här är ju kul, det måste vara någon som är full!”
De väntade på fortsättningen. Den kom inte. Tystnad. När rösten återkom var den alldeles i närheten, precis runt hörnet.
Eh bien, damnée!
Nu lät sångaren förbannad, nästan galen. De fick bråttom därifrån och skyndade sig mot dörren. Dörrlåset svarade inte av någon anledning och han tryckte frenetiskt på knappen för att komma ut.
Eh bien, damnée!
”Men öppna då! Öppna, han kommer ju!”
Hon tittade över axeln och såg en mörkklädd man kliva ut från trapphuset.
Daaaaamnéeeeeee!
Den mörkklädde stod med händerna höjda över huvudet som om han gjorde en bisarr segergest. Sången var så stark att det gjorde fysiskt ont och precis när dörren äntligen öppnade sig såg hon att han i en av de höjda händerna höll i en kniv.
Operachefen Karolina Dahlman mördas på sitt kontor samtidigt med det ”fiktiva” mord som sker i akt fyra på stora scen när Carmen spelas.
Utredningsledare Yngve Malm får kontakt med ett vittne som säger sig ha hört mördaren citera en replik ur operan Carmen. Repliken betyder ”jag kommer igen”.
Gruppen inser att det finns en tydlig hotbild mot operan.
