Roger Svedberg – författare

Det står en ensam musiker där, allra längst bak i orkesterdikets mörker, ansiktet lite upplyst av det bleka skenet från en monitor. Koncentrerad. Förmodligen står det ett notställ och någon form av instrument bredvid. Kanske en klocka som hänger på ett ställ, en virveltrumma eller en vindmaskin. Snart hör publiken hur åskan börjar mullra. En kanon ljuder. Eller kanske hörs bara en liten vissling någonstans långt, långt borta.

Som professionell slagverkare är man tvungen att, i alla fall hjälpligt, kunna ta sig runt hela det till synes oändliga hav av olika instrument som går under samlingsnamnet slagverk. Det ingår i arbetsbeskrivningen att ta sig an exempelvis en bendir från Marocko, oljefat från Trinidad eller tablas från Indien om nu partituret föreskriver detta.

Underhållande och gediget beskriver Roger Svedberg slagverkens historia och mångfald, från bastrumma och bjällerstav till bilhorn - och vad som krävs av en yrkesverksam slagverkare utöver ett speciellt psyke, stor kunskap och nerver av stål.

Operachef Karolina Dahlman talar i telefonen på sitt kontor när hon ser en reflektion i fönstret, en reflektion av en gestalt som närmar sig henne med hög fart. Hon hinner vända sig om, men ser aldrig kniven. Smärtan och chocken är omedelbar. Gestalten lutar sig över hennes ansikte och väser fram: Eh bien, damnée! Mais nous nous reverrons! Karolina Dahlman ramlar baklänges rakt ner i sin stol, munnen vidöppen och kniven fortfarande kvar i bröstet. Ett svagt väsande ljud är allt som hörs när luften lämnar hennes lungor. På stora scenen kämpar samtidigt Carmen för sitt liv på ett likartat sätt i slutminuterna av den berömda operan med samma namn.

Chefen på Stockholmsoperan, Karolina Dahlman, mördas samtidigt med det fiktiva mord som sker i akt fyra på stora scenen när Carmen spelas. Utredningsledare Yngve Malm på Norrmalmspolisen får kontakt med ett vittne som säger sig ha hört mördaren citera en replik ur operan Carmen. Repliken betyder jag kommer igen . Yngve Malm inser att det finns en tydlig hotbild mot operan.

Året är 1881, Stockholms tidigare så stolta operahus står och förfaller vid strömmen. Hovet och Riksdagen diskuterar ständigt vad man ska göra, borde man renovera eller bygga nytt? Ridåhalare Carl Johan Sällström är en av husets verkliga trotjänare, en riktig inventarie som troget har stått på sin post i kulissen så länge någon kan minnas. En dramatisk eldsvåda gör att han möter den smutsiga och magra lilla snickargesällen Ragnar, en av alla de pojkar som stryker omkring i operahuset i olika funktioner. Sällström tar sig an pojken och låter honom flytta in hos sig, men märker snart att det är något som inte stämmer med Ragnar. Sällström har svårt att sätta fingret på vad det är. Den allvarliga blicken kanske? Eller hur pojken rör sig? När den misshandlade kroppen av en ung flicka flyter upp i Strömmen utanför operahuset förändras allt för Sällström, och för Ragnar.

Ridåhalaren är Roger Svedbergs andra bok i en planerad serie om tre, där han med sin initierade blick tar oss med in i Stockholms operahus, med all den passion och dramatik det innebär.

En råkall marsförmiddag 1779 lämnar Augusta Rapp Långholmens spinnhus efter elva år i fångenskap. Hon är märkt, men inte bruten. En gång var hon känd som Vita Venus – den mest omtyckta bland Kopplerskan Torstenssons mamseller. Nu får hon en chans att börja om, som husfru på Bollhuset – teatern där Gustav III låter konsten blomstra, där intriger och begär pulserar bakom kulisserna. Men när Augusta känner igen en av sångarna på scenen skiftar ljuset. Minnet slår tillbaka, och det förflutna vägrar släppa sitt grepp.

I Bollhuset skildrar Roger Svedberg med skärpa och sinnlighet ett kvinnoliv i 1700-talets Stockholm – ett öde som rör sig mellan makt och utsatthet, glädjehus och kungliga salonger, kärlek och överlevnad. En berättelse om hur långt en människa kan gå för att återta sitt liv.

"Svedbergs bok är en underhållande och frejdigt berättad historia, som ledigt väver in historiska gestalter i fiktionen. Några av gestalterna har funnits i verkligheten, men boken är fiktion. För läsare bekanta med tidens språkbruk kan enstaka ord skava, men denna skildring av ett kvinnoliv, sista, fristående delen i Svedbergs trilogi med koppling till Stockholms operahus, är rik nog att kunna fängsla och locka läsare som uppskattar historiska spänningsromaner." Betyg: 4 av 5. BTJ, Anna Hasselberg.