I 1960- och 70-talets Vällingby i nordvästra Stockholm rådde stark framtidstro. Men hos familjen som trängdes i den slitna trerummaren stod föräldrarna handfallna inför yngste sonens problem. De hade nog med sina egna, och deras samtal hade ebbat ut. Skratt, lust och glädje fanns hos kusinerna, pojkvännen och kompisarna. Allt i skuggan av det hatade älskade mellanölet. ”Med Min bror, min oro vill jag synliggöra syskonperspektivet på beroendesjukdom och anhörigskap. Jag vill också ge andra syskon till beroendesjuka något av det som jag själv längtade efter, och saknade, när det var som svårast: en förvissning om att du inte är ensam.”
