Vart än Beppe sökte sig i skaparlivet och hur mycket framgång han än nådde - familjefilmen Dunderklumpen var en världssuccé - så kände han sig förföljd av sina kritiker, de med doktrinerna. I efterhand verkar det som om varenda väg han valde från slutet av femtiotalet och framåt var en flyktväg, utstakad inte bara av omgivande illvilja utan också av Beppes egen obotliga känslighet för kritik. Även om varje sådan flyktväg innebar utplånandet av presumtiva stordåd (alla dessa bok- och teveidéer han övergav) så födde de också nya möjligheter. Dessa memoarböcker, som här för första gången samlats i en volym, är tre magiska exempel. (...) Vid omläsningen i dag blir jag inte bara upprymd av återupptäckten av Beppes besjälade språk, utan också av att han forfarande håller handen om hela mig. Det är Jättens hand. Beppe skriver på flera ställen om Jätten, att han väntar på att se Jättens fot utanför köksfönstret - Jätten är inspirationen, skapandets Gud. (...) De tre memoarböckerna förstärker varandra så till den grad att de i denna samlade form känns som ett enda, större, homogent verk.
Ur: Kjell Häglunds förord
Beppe Wolgers (1928-1986) föddes i Stockholm. Han debuterade 1954 med pjäsen Jag sjunger i skon. Memoarböckerna Månsken över Dalarö - Mina memoarer del 2, Mina Memoarer del 3 och Cabaret - Mina memoarer del 5 utgavs första gången 1985, 1972 respektive 1986.
