Det var en gång ett gammalt apelsinträd som visste att det snart skulle dö. När det kände att den sista säsongen för att få frukt närmade sig, tänkte trädet att det måste ske nu, (eller också aldrig). Den här gången borde frukterna vara fruktsammare än någonsin förr!
Först måste alla grenar fyllas med knoppar och blommor, därefter skulle trädets goda vänner bina, fjärilarna och andra insekter lockas att komma och pollinera så många blommor som möjligt, för att slutligen alla dess grenar skulle bågna av fruktens tyngd. Och frukterna skulle vara fullproppade med potenta frökärnor.
Det sistnämnda var det yttersta syftet med denna sista ansträngning, nämligen att göra allt för att säkra ättlingar, nya apelsinträd.
Trädet mindes hur det själv växte upp från en enda apelsinkärna, självsådd för många tiotals år sedan.
Så snart våren kom, tryckte trädet fram knoppar för både löv och huvudsakligen blommor i riklig mängd, allt vad det orkade. Och när vädret blev lite varmare lät trädet brista ut knoppar i en aldrig tidigare skådad mängd och prakt, fast det gjorde ont.
Det omgavs av en underbar, intensiv apelsindoft som ingen kunde minnas att just det trädet hade spritt omkring sig tidigare.
Apelsinträdet och skådespelaren är en filosofisk, samhällskritisk, kulturhistorisk, lättläst fabel för både ungdom som vuxna
Apelsinträdet och skådespelaren beskriver svårigheter och hur man överkommer dem. Verket klargör att hoppet är det sista som överger människan men även apelsinträdet
Fabeln
Apelsinträdet och skådespelaren kan högläsas från en scen som en monolog men den kan även lätt dramatiseras för två, möjligen tre skådespelare
