»Att en gång med våldsamt hjärta rubba språket, så att det för ett ögonblick blev gudomligt oanvändbart och sedan gå sin väg, inte se sig om, vara köpman.« Rainer Maria Rilke År 1912 skriver Rilke två elegier på slottet Duino vid Adriatiska havet. Åtta år senare, i en värld ärrad av första världskriget, har han ännu inte lyckats avsluta diktverket Duinoelegierna som han ser det som sin livsuppgift att fullborda. Förutsättningarna för en koncentrerad arbetsperiod tycks idealiska när poeten erbjuds att bo en vinter i ostördhet på ett annat slott, Schloß Berg am Irchel, i Schweiz. Vistelsen tar dock en annan vändning när bygget vid parkens utgång visar sig bli ett elektriskt sågverk och den efterlängtade ensamheten störs av en ny förälskelse. Med en fiktiv inledning, där berättaren redogör för »skrivaren« och hans livsvillkor i ett Europa av namnlösa städer, händelser och människor, förs läsaren in i den autentiska dokumentationen av en akut skaparkris. Med sin samlade livserfarenhet som klangbotten formulerar Rilke en »sista vilja« och utvecklar tankar om livet, arbetet och kärleken. UR TESTAMENTE »Ingen ska någonsin få veta mer om detta än vad jag i stilla räkenskap nu anförtror dessa blad. Men innan jag eldar upp den lilla skrivboken i blått läder som jag hade med mig på resan, vill jag avlägga rapport om dess tillstånd. Knappt tre sidor i den är använda; men det som tätt fyller sidorna, jämte två adresser, gör de många tomma bladen så kusliga att jag kastar även dem i elden, som vore de besmittade. Innan jag förintar dem, och utan att ändra på det minsta, skriver jag nu ner vart och ett av dessa meningslösa ord som mitt då ännu dugliga intellekt upplöstes i när en främmande tyngd slog ut över det som en frätande syra.« Boken ingår i Ersatz nya serie UDDA PÄRLOR. Här presenteras korta, men naggande goda texter ur litteraturens skattkammare. Utförandet kommer att vara generöst och erbjuda ett lyxigt möte med kortare texter som förtjänar stort utrymme.
