STURE LINNÉR: »Konstantin Kavafis dog på sin sjuttioårsdag, den 29 april 1933. Han var då okänd som författare, utom för några vänner i Alexandria. Men tre år senare började hans poesi aktualiseras i vida kretsar, både bland greker och bland utlandets litterära berömdheter, främst tack vare Georg Seferis, stor inte enbart som diktare utan också som litteraturkritiker. Vad är det som gör att man runt omkring i världen ännu i dag känner det angeläget att lyssna till Kavafis försynta röst? Att de erotiska dikterna, genomsyrade av hans homosexualitet, starkt attraherat många med samma läggning som han är lätt att förstå. Så till exempel har the gay liberation i usa lite bullrande förgrovat tagit honom på entreprenad som en ny Oscar Wilde, och inom Oxbridges i hög grad homosexuellt inriktade intellektuella elit blev han tidigt och fortsätter att vara något av en kultfigur. Men allt han skrivit med motiv från den hellenistiska storhetstiden för två årtusenden sen och från romerska och bysantinska epoker vad har det att ge poesiälskare i New York och Moskva och Stockholm och Sidney? Och hans filosofiska diktning har den verkligen djup och bärkraft nog att förvandla en poet i en av det hellenska kulturområdets utkanter till en kosmopolit med hemortsrätt i den stora världslitteraturen? Under de senaste par tre årtiondena har det skrivits en mängd avhandlingar, inte minst av kvinnliga forskare (vid Sorbonne och Princeton och vid universiteten i Moskva och New York och Padua) som besvarat de frågorna i starkt positiv anda. Själv begränsar jag mig här till att fram-hålla två drag i hans diktning som jag tror kommer att ge dem ett bestående värde.«
