När de skulle bli som vi : minnesbilder från kommunaliseringen av särskolan och de sociala omsorgerna i Söderhamn

Minnesrika år i en liten kommun I livets lotteri är det ingen som i förväg vet om eller när en människa hamnar innanför eller utanför det normativa skranket. Någon har sagt att ett bra mått på samhällets kulturella nivå visar sig i hur man tar hand om sina handikappade. Att det kan vara en avsevärd utmaning att ta ställning för samhällets olycksbarn utifrån en humanvetenskaplig idétradition har vi och många med oss fått erfara. Den här skriften tillägnas dem som arbetar, utbildar sig och forskar inom den sociala omsorgens områden. Unika, konkreta situationer behöver berättas om och tolkas som komplement till de mer generaliserande lägesbeskrivningar och rapporter om den sociala omsorgen som finns att tillgå. Vi som vill berätta om våra erfarenheter från arbetet med barn och vuxna med intellektuell funktionsnedsättning i Söderhamns kommun har som gemensam nämnare att vi tror på värdet av och möjligheten till äkta möten människor emellan. När den sociala omsorgen kommunaliserades, det vill säga övergick från landstinget till kommunen med början 1994 var den grundläggande tanken att invånare i en kommun skulle behandlas ur ett mer jämlikt perspektiv: De med intellektuell funktionsnedsättning skulle bli som vi! Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, skulle tolkas och införas i Sveriges kommuner. Samma rättigheter skulle gälla för alla kommunens medborgare. Människors lika värde är ju inte självklart begrepp vare sig för gemene man eller kommunal byråkrati men om ett samhälle ska genomsyras av delaktighet och medskaparanda kan det inte finnas några som inte räknas med. Alla ska känna att de är sedda och hörda oavsett personliga förutsättningar. Ett sådant betraktelsesätt innebär stora utmaningar för de yrkeskategorier som berörs då gamla arbetssätt, de som passade på institutionen, måste ersättas av nya som bättre svarar an till lagens intentioner. Med erfarenheter utifrån våra olika professioner, men med samma ställningstagande för ett humanvetenskapligt synsätt, vill vi nu efteråt, när vi klivit av arbetet och blivit pensionärer, berätta hur vi uppfattade vad som hände när de skulle bli som vi. Vad som hände där och då och hur det är här och nu samt förhoppningar om framtiden. Våra berättelser, våra perspektiv och horisonter ger en av flera bilder av en omsorgsprocess under en begränsad tid. Då forskning inom humaniora, och inte minst inom filosofin, ofta fastnar i akademierna vill vi också visa på hur teorier faktiskt kan tolkas och användas i det vardagsnära arbetet. Vi har naturligtvis inte som ambition att ge en objektiv beskrivning eller en sanning. Sveriges kommuner löste kommunaliseringen på olika sätt, vilket innebär att i boken skildras endast en del av vad som hände i en av landets 290 kommuner. Våra erfarenheter är i huvudsak hämtade från den dagliga verksamheten, särskolan och särskild utbildning för vuxna. När en dag gått finns den inte längre kvar. Vad återstår då mer än en berättelse? Om berättelsen inte berättades och böcker inte skrevs skulle människorna leva som djur, enbart för dagen. Isaac Singer 6 Ett annat viktigt skäl med våra berättelser är att vi tycker oss märka att den sociala omsorgen tenderar att mätas och konstrueras utifrån ett näringslivsperspektiv, precis som samhället i övrigt. Vi hoppas att denna bok ska ses som ett fruktbart alternativ till den utveckling som sker idag. Först i ordningen kommer Anita Erikssons berättelse om hur det en gång var i Sverige. Hon låter oss ta del av en artikel som publicerats i tidningen Intra. I ett samtal hemma hos Ivan Erlandsson berättar han om sina upplevelser över hur det var att växa upp på en asyl. Anita kom till den dagliga verksamheten 2004. Innan dess arbetade hon19 år med reklam och utbildning på ett företag där man tillverkar sågverksmaskiner. Under de fyra första åren som jag arbetat med personer som har olika funktionsnedsättningar har jag utvecklats mer som människa än under de 19 åren inom verkstadsindustrin! säger Anita. Anita beskriver också mötet med en ny deltagare som börjar på daglig verksamhet, en person som under sin särskoletid haft snäva ramar och fasta gränssättningar och nu ska börja ett vuxenliv med demokratiska rättigheter och egna val. Sedan får vi inblickar i Per Stefanssons erfarenheter och vilka människor och kunskaper som varit viktiga i det utvecklingsarbete inom daglig verksamhet som går som en röd tråd från kommunaliseringens allra första början. Han beskriver organiseringen av den humanvetenskapliga förståelsen. Per var verksamhetschef för daglig verksamhet. Ingalill Stefansson skriver om hur hon påbörjade ett utvecklingsarbete på en särskola tillsammans med ett arbetslag som samstämt ville förändra inriktningen på arbetssätten som tillämpades i särskolan. Erfarenheter från detta utmynnande så småningom i en doktorsexamen i pedagogiskt arbete och hon berättar i boken om sin forskning kring existensfilosofiska begrepp användbara inom den sociala omsorgen. Ingalill är speciallärare, filosofie doktor i pedagogiskt arbete, forskare vid FoU Hälsingland, tidigare anställd i särskola och särskild utbildning för vuxna. Hans-Jörgen Alsing skriver om musikens förmåga att skapa kontakt, kommunikation och motivation för personer inom den sociala omsorgen. Hans-Jörgen är musiker och musikterapeut och har arbetat inom vården, musik-, kultur-, grund- och särskola samt i daglig verksamhet. Inga Gilljam och Ing-Marie Högman berättar sedan om sina yrkesliv som anställda i den dagliga verksamheten. Inga skriver om samtalets betydelse och om sina enskilda möten med personerna i daglig verksamhet. Inga har många års erfarenheter som lågstadielärare och invandrarlärare inom SFI och senare med stödjande samtal för invandrare i svårigheter. Inga kompletterade sin skolunderbyggnad med utbildningar från Lukasstiftelsen, i psykosocialt arbetssätt och en handledarutbildning. 2010 började Inga arbeta vid den dagliga verksamheten där hennes kompetens och erfarenheter av samtal blev ett välkommet tillskott. Ing-Maries berättelse handlar om en utvidgad administratörsroll, då hon med öppen dörr tog sig tid för samtal med personerna i den dagliga verksamheten. Ing-Marie är förskollärare med lång erfarenhet av arbete på Vågbrohemmet och i studieförbund för elever på Höghammarskolan. Hon anställdes i den dagliga verksamheten 1998 på en nyskapad förskollärartjänst. I samverkan med kommunens arbetsmarknadsenhet fick Ing- 7 Marie senare en intern omskolning till administratör och hon lärde sig alla administrativa arbetsuppgifter som måste fungera inom den dagliga verksamheten. I berättelserna har vi använt olika benämningar för de personer som skulle bli som vi, så som det också varit under de år vi arbetat. Psykiskt utvecklingsstörda sade man när vi började för 45 år sedan. Nästa beteckning blev utvecklingsstörda. Senare lades personer till och de blev personer med utvecklingsstörning, ett begrepp som lagstiftning och styrdokument inom utbildningsväsendet också använder sig av. Därefter kom funktionshandikappade, funktionshindrade och personer med funktionshinder för att i dag, i skrivande stund, bli personer med intellektuella eller kognitiva funktionsnedsättningar. Personer med funktionsvariationer är också ett begrepp som nu allt mer har börjat användas i vardagsspråket.

https://etidning.helahalsingland.se/355/Ljusnan/305689/2020-05-25/13801371/Sex-yrkesliv-blir-en-bok