Mitt i lekarna kan Anna känna att mamma tittar på henne. Då stelnar hon till och kommer av sig. Vet att hon gör något fel. Hon lär sig att iaktta modern. Försöker göra rätt, även när hon inte förstår. Och bröderna, som är hennes ansvar: att inte heller de oroar modern. Hon får inte bli nervös och orolig. Hur djupt kan man dyka ner i sin barndom utan att drunkna? Finns det ens någon tröst eller mening, eller bör man bara kratta över och släta till? Är det samma flicka jag skrivit om hela tiden? Hon som är Sigrid, men även Arja-Varja, och nu Anna. Att jag bara försökt rädda henne. Ge henne olika möjligheter. Ann-Marie Wikander är mamma, mormor och farmor, född och uppvuxen i Härjedalen men numera bosatt i Tierp. Hon har gett ut flera historiska romaner och en hyllad barnbok: Arja-Varja.
