Elin Wägner (1882-1949) brukar räknas till de så kallade Tiotalisterna, med sitt samhällsfokuserade författarskap. Wägner var även verksam som journalist. Till hennes mest kända och uppskattade skönlitterära verk hör bl.a Norrtullsligan och Pennskaftet, men hon har även gått till historien för sitt engagemang för kvinnlig rösträtt, för Fredsrörelsen och för att hon var med och grundade Rädda Barnen 1919. Wägner blev 1937 ledamot av Samfundet De Nio. 1944 blev hon ledamot av Svenska Akademien.
Wägner beskriver i sin reportagebok Från Seine, Rhen och Ruhr (1923) sitt möte med Kontinenten efter första världskrigets slut. Genom Versaillesfreden fick Frankrike rätt att under 15 år ockupera ett stort område väster om Rhen. Tyskland hade förlorat det krig man bar skuld till och ockupationsmakten såg ingen anledning att visa någon respekt för det folk som bar skuld till krigets fasor – oavsett om dessa var kvinnor och barn eller hade varit motståndare till kriget. Wägner var övertygad om att den förnedring av det tyska folket som nu skedde skulle föda ett nytt krig... Att skildra det händelseförlopp, som av många ignorerades, blev en viktig uppgift.
