Den österrikiske författaren Thomas Bernhard har gjort sig känd för sina långa, vindlande meningar och sin aversion mot styckeindelning. När vi nu ger ut en tidigare oöversatt bok av honom, Röstimitatören från 1978, är det dock tal om något helt annat:
i 104 korta, satiriska anekdoter återger Bernhard människoöden han läst om i nyhetsartiklar eller fått höra talas om i samtal. Varje berättelse mynnar ut i en absurditet, om de så handlar om politiker, turister, tjänstemän eller konstnärer. De allra flesta av dem går ett oundvikligt slut till mötes: de blir galna, råkar ut för en olycka eller begår självmord. På så vis knyter Bernhard an till teman som förekommer genomgående i hans verk, om än i en lättsammare ton än vad vi vant oss vid.

Så här kan låter det i kapitlet Barmhärtighet:

"En gammal dam i vårt grannskap hade gått för långt i sin barmhärtighet. Hon hade, som hon trodde, tagit sig an en fattig turk, vilken också till en början hade varit tacksam över det faktum att han inte längre behövde existera i ett skjul som skulle rivas, utan nu, genom damens barmhärtighet fick bo i ett stadshus med en stor trädgård. Han hade varit den gamla damen behjälplig med trädgårdsarbete och blev efter hand inte bara uppklädd av henne utan verkligen bortskämd. En dag dök turken upp på polisstationen och uppgav att han hade tagit livet av den gamla damen som tagit sig an honom på grund av sin barmhärtighet. Strypt, som mordkommissionen hade konstaterat vid den genast utförda okulärbesiktningen på platsen. När turken tillfrågades av rättskommissionen varför han hade dödat och alltså strypt den gamla damen, svarade han, av barmhärtighet."

Österrikaren Thomas Bernhard (1931 1989) tillhör efterkrigstidens stora europeiska författare. Hans oefterhärmliga språkanvändning i kombination med den konsekventa och obarmhärtiga kritiken mot det österrikiska samhällets ovilja att göra upp med nationalsocialismen gjorde honom till en betydande författare under 60-, 70- och 80-talet.

Den österrikiske författaren Thomas Bernhard har gjort sig känd för sina långa, vindlande meningar och sin aversion mot styckeindelning. När vi nu ger ut en tidigare oöversatt bok av honom, Röstimitatören från 1978, är det dock tal om något helt annat:
i 104 korta, satiriska anekdoter återger Bernhard människoöden han läst om i nyhetsartiklar eller fått höra talas om i samtal. Varje berättelse mynnar ut i en absurditet, om de så handlar om politiker, turister, tjänstemän eller konstnärer. De allra flesta av dem går ett oundvikligt slut till mötes: de blir galna, råkar ut för en olycka eller begår självmord. På så vis knyter Bernhard an till teman som förekommer genomgående i hans verk, om än i en lättsammare ton än vad vi vant oss vid.

Så här kan låter det i kapitlet Barmhärtighet:

"En gammal dam i vårt grannskap hade gått för långt i sin barmhärtighet. Hon hade, som hon trodde, tagit sig an en fattig turk, vilken också till en början hade varit tacksam över det faktum att han inte längre behövde existera i ett skjul som skulle rivas, utan nu, genom damens barmhärtighet fick bo i ett stadshus med en stor trädgård. Han hade varit den gamla damen behjälplig med trädgårdsarbete och blev efter hand inte bara uppklädd av henne utan verkligen bortskämd. En dag dök turken upp på polisstationen och uppgav att han hade tagit livet av den gamla damen som tagit sig an honom på grund av sin barmhärtighet. Strypt, som mordkommissionen hade konstaterat vid den genast utförda okulärbesiktningen på platsen. När turken tillfrågades av rättskommissionen varför han hade dödat och alltså strypt den gamla damen, svarade han, av barmhärtighet."

Österrikaren Thomas Bernhard (1931 1989) tillhör efterkrigstidens stora europeiska författare. Hans oefterhärmliga språkanvändning i kombination med den konsekventa och obarmhärtiga kritiken mot det österrikiska samhällets ovilja att göra upp med nationalsocialismen gjorde honom till en betydande författare under 60-, 70- och 80-talet.