Thomas Bernhard – författare

Den österrikiske författaren Thomas Bernhard har gjort sig känd för sina långa, vindlande meningar och sin aversion mot styckeindelning. När vi nu ger ut en tidigare oöversatt bok av honom, Röstimitatören från 1978, är det dock tal om något helt annat: i 104 korta, satiriska anekdoter återger Bernhard människoöden han läst om i nyhetsartiklar eller fått höra talas om i samtal. Varje berättelse mynnar ut i en absurditet, om de så handlar om politiker, turister, tjänstemän eller konstnärer. De allra flesta av dem går ett oundvikligt slut till mötes: de blir galna, råkar ut för en olycka eller begår självmord. På så vis knyter Bernhard an till teman som förekommer genomgående i hans verk, om än i en lättsammare ton än vad vi vant oss vid. Så här kan låter det i kapitlet Barmhärtighet:"En gammal dam i vårt grannskap hade gått för långt i sin barmhärtighet. Hon hade, som hon trodde, tagit sig an en fattig turk, vilken också till en början hade varit tacksam över det faktum att han inte längre behövde existera i ett skjul som skulle rivas, utan nu, genom damens barmhärtighet fick bo i ett stadshus med en stor trädgård. Han hade varit den gamla damen behjälplig med trädgårdsarbete och blev efter hand inte bara uppklädd av henne utan verkligen bortskämd. En dag dök turken upp på polisstationen och uppgav att han hade tagit livet av den gamla damen som tagit sig an honom på grund av sin barmhärtighet. Strypt, som mordkommissionen hade konstaterat vid den genast utförda okulärbesiktningen på platsen. När turken tillfrågades av rättskommissionen varför han hade dödat och alltså strypt den gamla damen, svarade han, av barmhärtighet."Österrikaren Thomas Bernhard (1931 1989) tillhör efterkrigstidens stora europeiska författare. Hans oefterhärmliga språkanvändning i kombination med den konsekventa och obarmhärtiga kritiken mot det österrikiska samhällets ovilja att göra upp med nationalsocialismen gjorde honom till en betydande författare under 60-, 70- och 80-talet.

I början av femtiotalet deltar tre lovande pianister på en kurs under Vladimir Horowitz ledning vid Mozarteum i Salzburg. En av dem heter Glenn Gould, de andra två är österrikare. Goulds framförande av Bachs Goldberg-variationer slår dem med häpnad. En av österrikarna är Undergångarens berättare. På ett värdshus närmare tre decennier senare ältar han i sitt huvud de tres vidare öden och främst den talangfulles möte med geniet.

Thomas Bernhard var kanske sjuttio- och åttiotalets mest betydelsefulla tyskspråkige författare. Hans egensinniga dramatik och romankonst provocerade åskådare och läsare både genom sitt innehåll och sin form. Inte minst viktig var hans kompromisslösa uppgörelse med det tyskvänliga Österrike under andra världskriget.

Thomas Bernhard kommer närmare än någon biograf--skrivare sanningen om den geniale dårens virtuositet.

Gitta Honegger i Thomas Bernhard Making of an Austrian

Tranan lanserar en ny serie för vår Thomas Bernhard-utgivning, med både nyutgivna och slutsålda titlar.

Vetenskapsmannen Roithamer ägnar sex år av sitt liv åt att konstruera en bostad åt sin syster i form av en kon. »Aldrig tidigare under århundradenas lopp har en människa byggt en sådan kon, under hela byggnadshistorien har man ofta försökt att bygga en bostadskon, en rejäl kon som bostadsobjekt, men det har aldrig lyckats«, skriver han på en av de oräkneliga papperslappar han lämnar kvar efter att han tagit sitt liv. När bokens berättare försöker pussla ihop sin väns kvarlåtenskap framkommer en berättelse om en man som är så besatt av att förfina och korrigera att slutet till sist förefaller oundvikligt. Österrikaren Thomas Bernhard (1931-1989) är en av efterkrigstidens viktigaste europeiska författare. Korrigering, som utkom 1975, är kanske hans märkligaste och mest originella roman. På sitt oefterhärmliga, malande sätt tar han sig djupt in i sina romangestalters medvetanden och blottlägger deras minsta tankegång.Inget i den samtida litteraturen kan överträffa den här prosans hänsynslösa monotoni och ihärdiga radikalitet. Bernhard beviljar inte läsaren några förmildrande omständigheter.Frankfurter Allgemeine Zeitung, 27 september 1975Jan Erik Bornlid är översättare från tyska och en stor Bernhard-kännare. Med den här boken, som aldrig tidigare givits ut i Sverige, har han överfört sammanlagt sju av Thomas Bernhards verk till svenska.

Thomas Bernhards självbiografiska romaner - Orsaken, Källaren, Andhämtningen, Kylan och Ett barn - hör till hans mest lästa och omtalade. Skikt för skikt tränger han in i sitt förflutna, med början i de svåra skolåren där han tvingas öva sig att uthärda både de allierades bombattacker över Salzburg och sina egna inre plågor. Som tonåring har han en livgivande period som lärling i en handelsbod, där han utvecklar sin passionerade kärlektill musiken innan han insjuknar i en svår lungsjukdom som nästan tar hans liv. Som artonåring mottar han sista smörjelsen, men kan slutligen själv vandra ut från sanatoriet. I det sista bandet skildrar han de tidiga barndomsåren, och sluter en cirkel där den första delen har tagit sin början.

Med stor omsorg mejslar Bernhard ut inte bara en barndom och en ungdom, utan en hel syn på livet och på världen.

Thomas Bernhard (1931-1989) räknas till en av Österrikes och den tyskspråkiga litteraturens viktigaste författare under efterkrigstiden. De fem banden i hans självbiografiska svit utkom mellan 1975 och 1982, och bidrog till att ge hans redan omtalade namn ett världsrykte. När det sista bandet publicerades började litteraturkritiken tala om ett "mästerverk i det här århundradets litteratur". Självbiografierna tycktes bana en ny väg för hans författarskap, som har en fortsättning i romanen Wittgensteins brorson (1982), Bernhards hyllning till vännen Paul Wittgenstein.

Den svenska samlingsutgåvan innehåller ett nyskrivet efterord av Manfred Mittermayer, professor i litteratur vid Universitetet i Salzburg och en av grundarna till det österrikiska Thomas Bernhard-sällskapet.

Thomas Bernhard (1931–89) är en av efterkrigstidens ­viktigaste­ tyskspråkiga författare. Hans egensinniga språkanvändning och svidande kritik av det österrikiska samhällets ovilja att göra upp med sitt förflutna har ständigt gett honom nya läsare. Många av hans romaner och pjäser finns översatta till svenska.

Mot slutet av 60-talet ägnade sig ­Thomas Bernhard i hög grad åt poesin och debuterade 1957 med en diktsamling. Lång­dikten ”Ave Vergilius” tillkom i ­Oxford och i Taormina på Sicilien ett par år senare.

Jan Erik Bornlid svarar för översättningen, Malte Persson för efterordet.