Klippan

Sprudlande glädje och lätthet i världsskapandet

Det finns så mycket att gilla med den här romanen! Allra mest minnesvärt kommer att vara den sprudlande glädje och lätthet som författaren använt för att mana fram en annan värld. Det är ett samhälle som till en början framstår som nästan paradisiskt: människor lever med stor trygghet i ett (för oss) lågteknologiskt, men samtidigt välmående system. Till en början finns få indikationer om problem och det blandas lättjefullt in Fia med knuff och glasögon med mörkerseende. Beskrivningen av världen är emellanåt lite väl mycket av Wikipedia. Samtidigt visar författaren på stor skicklighet att gestalta en värld med andra normer (tex kring familjebildning och identifikation) än de vi till stor del är vana vid - jag hade önskat samma lätt handlag även att beskriva hur arbete, mathushållning etc går till. Min personliga åsikt är också att jag önskat ett tätare språk och dialog. I mitt tycke hade viss kapitel kunnat kortas, dialoger kunnat vara med kortare (men fler) repliker. Många gånger skrivs känslor ut övertydligt när gestaltningen har redan framgått. Och jag måste framhålla två saker till där förf briljerar: Namnsättning: Jag kan inte på rak arm nämna en roman med så många ovanliga namn, där dessa samtidigt är så naturliga. Jag är nyfiken på om författaren har någon slags magisk inre källa att ösa dessa namn från, eller om hon behövt lägga enorm tid på att fila fram dessa namn där vartenda ett sitt som gjutet. De "andra varelserna": Inga orcher, alver, trollkarlar. Nej, det är figurer som är lika människor, men som är annorlunda på mer subtila men också otäcka vis. Temijerna är en favorit, med riktigt obehagliga förmågor som samtidigt väcker intressanta tankar om identitet. Tack för givande och intressant läsning!

David A