Ada som skrivit ett filmmanus får det refuserat av producenten, som hon också har ett förhållande med trots att han är gift. Adas manus handlar om sådant som händer och som man dagligen läser om i tidningen som t ex våldtäkter, pedofiler, tonårsgraviditeter med barn som adopteras bort, barn med funktionshinder, eller att få en hjärtinfarkt just när man gått i pension och ska börja ett nytt roligt liv och så vidare. Men det gillar alltså inte producenten. Han tycker att filmen ska handla om en helt vanlig familj.Huvudkonflikten är om Ada ska få till ett nytt manus om en helt vanlig familj, där det bara händer trevliga saker. När allt det som stod i det refuserade manuset ändå händer får varje konflikt/händelse sin egen upptrappning, peripeti och förlösning som skapar framåtrörelse i berättelsen.Det förekommer en plats dit karaktärerna ofta kommer. Ett eftertankens rum, en symbolisk ruin för det som har varit eller kan bli. Ett ställe där många sammanträffanden sker. En ruin.Manuset visar sig vara högaktuellt vad beträffar olika former av moderskap och relationer. Det var inget som var planerat från början men allt eftersom Adas karaktärer tar över i berättelsen så blir det så. Hon sätter fingret på upptäckten att karaktärerna representerar olika slags moderskap och låter därför en karaktär ordna en konstutställning som bygger på temat moderskap. De olika kvinnorollerna i berättelsen ger också olika infallsvinklar på genusfrågorna. Allt sker i metafilmen som smyger sig in där Ada och Cilla genom sin närvaro skapar nerven i berättelsen.
