Wictor Phalén har utvärderat fem överbefälhavare som tjänstgjort mellan 1986-2015. Han har också intervjuat femtiotalet flaggofficerare, dvs direkt underställda chefer, och har kompletterat intervjuerna med ledande försvarspolitiker.  

I boken kan man finna svar på hur våra överbefälhavare löste sina viktigaste uppgifter och vilka problem och utmaningar de ställdes inför. Några exempel:  

Bengt Gustafsson hade att hantera självständiga flaggofficerare, som var egna myndighetschefer, färgstarka försvarsministrar (Roine Carlsson och Anders Björk), och ofinansierade och uppskjutna försvarsbeslut.  

Owe Wiktorin hade samarbetsproblem med försvarsminister Thage G. Peterson, men minst lika stora problem internt med sina flaggofficerare som blev missnöjda när de degraderades av besparingsskäl.

Problematiken i Johan Hederstedts ledning uppstod både internt och externt och kulminerade med de skandalerna som Johan Hederstedt drabbades av efter att Försvarsmakten betalat resor för hans fru.

Håkan Syrén tänkte utanför ramarna men fick problem i samarbetet med försvarsminister Sven Tolgfors när han inte fick omfördela inom budgeten för att kostnaderna för varje soldat blev mycket dyrare i Afghanistan än i Sverige.

Sverker Göranson är definitivt en lagspelare som alltid låter laget gå före jaget. Han liksom sina företrädare kom att få det svårt med sina försvarsministrar och regeringschefer. Sverker Göranson hann dock med att i slutet på sin period få glädjen av att få regeringsföreträdare som lyssnade på honom -  med den socialdemokratiske försvarsministern Peter Hultqvist.  

Författaren analyserar också ett stort antal av periodens flaggofficerare som till exempel som cheferna för Högkvarteret och dess ledningsstab, cheferna för avdelningarna för Produktion och Insats.  

Wictor Phalén är reservofficer i amfibiekåren, tidigare ordförande för Reservofficersförbundet, attackdykare, skribent i tidningen Kustjägaren och VD för IT- och teknikföretag.

 Wictor Phalén har utvärderat fem överbefälhavare som tjänstgjort mellan 1986-2015. Han har också intervjuat femtiotalet flaggofficerare, dvs direkt underställda chefer, och har kompletterat intervjuerna med ledande försvarspolitiker.  

I boken kan man finna svar på hur våra överbefälhavare löste sina viktigaste uppgifter och vilka problem och utmaningar de ställdes inför. Några exempel:  

Bengt Gustafsson hade att hantera självständiga flaggofficerare, som var egna myndighetschefer, färgstarka försvarsministrar (Roine Carlsson och Anders Björk), och ofinansierade och uppskjutna försvarsbeslut.  

Owe Wiktorin hade samarbetsproblem med försvarsminister Thage G. Peterson, men minst lika stora problem internt med sina flaggofficerare som blev missnöjda när de degraderades av besparingsskäl.

Problematiken i Johan Hederstedts ledning uppstod både internt och externt och kulminerade med de skandalerna som Johan Hederstedt drabbades av efter att Försvarsmakten betalat resor för hans fru.

Håkan Syrén tänkte utanför ramarna men fick problem i samarbetet med försvarsminister Sven Tolgfors när han inte fick omfördela inom budgeten för att kostnaderna för varje soldat blev mycket dyrare i Afghanistan än i Sverige.

Sverker Göranson är definitivt en lagspelare som alltid låter laget gå före jaget. Han liksom sina företrädare kom att få det svårt med sina försvarsministrar och regeringschefer. Sverker Göranson hann dock med att i slutet på sin period få glädjen av att få regeringsföreträdare som lyssnade på honom -  med den socialdemokratiske försvarsministern Peter Hultqvist.  

Författaren analyserar också ett stort antal av periodens flaggofficerare som till exempel som cheferna för Högkvarteret och dess ledningsstab, cheferna för avdelningarna för Produktion och Insats.  

Wictor Phalén är reservofficer i amfibiekåren, tidigare ordförande för Reservofficersförbundet, attackdykare, skribent i tidningen Kustjägaren och VD för IT- och teknikföretag.

 Wictor Phalén har utvärderat fem överbefälhavare som tjänstgjort mellan 1986-2015. Han har också intervjuat femtiotalet flaggofficerare, dvs direkt underställda chefer, och har kompletterat intervjuerna med ledande försvarspolitiker.  

I boken kan man finna svar på hur våra överbefälhavare löste sina viktigaste uppgifter och vilka problem och utmaningar de ställdes inför. Några exempel:  

Bengt Gustafsson hade att hantera självständiga flaggofficerare, som var egna myndighetschefer, färgstarka försvarsministrar (Roine Carlsson och Anders Björk), och ofinansierade och uppskjutna försvarsbeslut.  

Owe Wiktorin hade samarbetsproblem med försvarsminister Thage G. Peterson, men minst lika stora problem internt med sina flaggofficerare som blev missnöjda när de degraderades av besparingsskäl.

Problematiken i Johan Hederstedts ledning uppstod både internt och externt och kulminerade med de skandalerna som Johan Hederstedt drabbades av efter att Försvarsmakten betalat resor för hans fru.

Håkan Syrén tänkte utanför ramarna men fick problem i samarbetet med försvarsminister Sven Tolgfors när han inte fick omfördela inom budgeten för att kostnaderna för varje soldat blev mycket dyrare i Afghanistan än i Sverige.

Sverker Göranson är definitivt en lagspelare som alltid låter laget gå före jaget. Han liksom sina företrädare kom att få det svårt med sina försvarsministrar och regeringschefer. Sverker Göranson hann dock med att i slutet på sin period få glädjen av att få regeringsföreträdare som lyssnade på honom -  med den socialdemokratiske försvarsministern Peter Hultqvist.  

Författaren analyserar också ett stort antal av periodens flaggofficerare som till exempel som cheferna för Högkvarteret och dess ledningsstab, cheferna för avdelningarna för Produktion och Insats.  

Wictor Phalén är reservofficer i amfibiekåren, tidigare ordförande för Reservofficersförbundet, attackdykare, skribent i tidningen Kustjägaren och VD för IT- och teknikföretag.