Jag är en sådan kvinna ni kan ställa längst fram på barrikaderna, en sådan som kan få dö för kampen, en sådan som skulle kunna bli martyr för mänskliga rättigheter genom att bli våldtagen för öppen ridå. Jag skulle dö lycklig, jag skulle dö i en evig och smärtsam orgasm … Min kropp kan ni ta och skända för alla att se. Prova alla ingångar, fyll alla hål. Jag är den bästa ni kan använda er av.
Dikterna i Eldfängd skrevs 2014 i ett slags maniskt flow och glömdes sedan bort. Sex år senare, mitt under en brinnande coronapandemi, plockades de fram igen – och framstod inte längre enbart som mörka dagboksanteckningar, utan dessutom som rytmisk poesi.
Det är ingen självhjälpsbok, även om Aurora Brännström är en överlevare med lång historia av ätstörningar. Att få lov att djupdyka ner i det mörka har fungerat som en tröst när ingenting annat räcker till.
