Kroppen är inte intakt. Den är porös och ständigt på väg mot sin upplösning. Och döden är kanske inte det underjordiska, det osynliga – mörkret. Utan snarare ett territorium. Ett rum av skiftande proportioner du kan kliva in i. Ett minne. Kanske en gummihand.
Bedårande dissekerar livets början och slut. Och det att livet består av individens konstanta förvandling. En förvandling som på det intellektuella och själsliga planet sammanförs med individens primala kroppslighet – den blir till kött och blod, den luktar och kryllar av mikroorganismer.
Vi möter B som nybliven mamma till Æ. Efter förlossningen förändras B. Vad händer med B när de kroppsliga och själsliga gränserna mellan förälder och barn blir alltmer otydliga? B som annars är “mitt i livet” upptas däremot allt mer av döden, en upptagenhet som når sin kulmen med B:s fars bortgång. Döden är osynlig och på samma gång konstant närvarande. Genom en essäliknande prosa återges B:s försök att fånga in och till och med förkroppsliga döden.
Ida Marie Hede river sig in i frågor kring vad det innebär att föda och födas, att försvinna in i en familjegemenskap, att dö. Att människan kan existera avgränsad från sin omgivning framstår som en chimär.
Men under den ständiga färden mot den oundvikliga upplösningen är vi aldrig ensamma. Vi verkar i och genom varandra.
