I det gula rummet skulle kunna ses som den avslutande volymen i en trilogi som inleddes med diktsamlingen Epikris för snart åtta år sedan. Följt, fyra år senare, av diktsamling Blodbilder. Böcker i vilka Charlotte Qvandt utforskat existensen och psyket, livets förutsättningar och grundvalar. Mening, minne och erfarenhet har lagts under lupp. Något skulle sägas om detta.

I det gula rummet är istället ett sätt att kapitulera inför bristen på svar på just livets frågor. Som att hamna på en plats och inse att det är just dessa väggar, denna kropp och denna samvaro som utgör svaret.

Qvandt skildrar skärvor av existensen, med något som liknar en psykoterapeutisk process, inte genom de stora perspektiven utan genom att våga vistas i de mindre beståndsdelarna av livsprocessen och med hjälp av dem skapa förståelse.

Dikterna är korta och bildrika. De rör sig genom kroppen och rummet. Så långt ner i jordens inre man kan komma utan att tränga genom skorpan och in i magman.

I det gula rummet skulle kunna ses som den avslutande volymen i en trilogi som inleddes med diktsamlingen Epikris för snart åtta år sedan. Följt, fyra år senare, av diktsamling Blodbilder. Böcker i vilka Charlotte Qvandt utforskat existensen och psyket, livets förutsättningar och grundvalar. Mening, minne och erfarenhet har lagts under lupp. Något skulle sägas om detta.

I det gula rummet är istället ett sätt att kapitulera inför bristen på svar på just livets frågor. Som att hamna på en plats och inse att det är just dessa väggar, denna kropp och denna samvaro som utgör svaret.

Qvandt skildrar skärvor av existensen, med något som liknar en psykoterapeutisk process, inte genom de stora perspektiven utan genom att våga vistas i de mindre beståndsdelarna av livsprocessen och med hjälp av dem skapa förståelse.

Dikterna är korta och bildrika. De rör sig genom kroppen och rummet. Så långt ner i jordens inre man kan komma utan att tränga genom skorpan och in i magman.

I det gula rummet skulle kunna ses som den avslutande volymen i en trilogi som inleddes med diktsamlingen Epikris för snart åtta år sedan. Följt, fyra år senare, av diktsamling Blodbilder. Böcker i vilka Charlotte Qvandt utforskat existensen och psyket, livets förutsättningar och grundvalar. Mening, minne och erfarenhet har lagts under lupp. Något skulle sägas om detta.

I det gula rummet är istället ett sätt att kapitulera inför bristen på svar på just livets frågor. Som att hamna på en plats och inse att det är just dessa väggar, denna kropp och denna samvaro som utgör svaret.

Qvandt skildrar skärvor av existensen, med något som liknar en psykoterapeutisk process, inte genom de stora perspektiven utan genom att våga vistas i de mindre beståndsdelarna av livsprocessen och med hjälp av dem skapa förståelse.

Dikterna är korta och bildrika. De rör sig genom kroppen och rummet. Så långt ner i jordens inre man kan komma utan att tränga genom skorpan och in i magman.