Vad talar man egentligen om när man talar om mänskliga rättigheter? I denna bok undersöks hur mänskliga rättigheter konstrueras som kunskapsinnehåll i den svenska gymnasieskolan. Enligt läroplanen ska alla elever lära sig om mänskliga rättigheter, men hur detta komplexa begrepp förmedlas är inte klarlagt. Genom att analysera rättighetsspråket i läroplaner 1970–2011, läroböcker samt lärares och elevers tal belyser studien hur begreppet mänskliga rättigheter blir kunskapsinnehåll genom en meningsskapande kulturell översättningsprocess – vernakularisering. Studien utvecklar nya teoretiska verktyg för att fånga och analysera det undflyende rättighetsspråket i tal och text. Resultaten av studien visar att mänskliga rättigheter i den svenska gymnasieskolan ska förstås utifrån en historisk och samhällelig kontext, där demokrati, värdegrund och en juridifiering av skolans relationer bildar ett dynamiskt associativt rättighetsspråk. Rättighetsspråket i skolan formas även av de aktörer som deltar i förmedlingen av kunskap, som externa fortbildningsaktörer, läroböcker, lärare och elever. Studien presenterar ny kunskap om hur begreppet mänskliga rättigheter används i svensk gymnasieskola – en fråga som har utbildningsvetenskaplig relevans, men också är viktig för skolor och myndigheter som vill främja arbetet med mänskliga rättigheter.
