Vi skriver 1973. Anders Bylander är tjugofem år och nu levande ättling till profeten Anders Bernhard Bylander (1864-1938). Han känner sig jagad av vad han kallar indelningsmännen, som skövlat hans hembygd och börjat nedmonteringen av de andliga värden hans förfäder byggt upp. Han har av sin far och farfar invigts i den hemska upptäckten att staten är gudlös och rättsväsendet på väg att klappa ihop. Under hans korta livstid har de folkvalda fortsatt förskingringen av kulturarvet och riktat ett dödligt hot mot människovärdet. Tusen år av kristen bekännelse har snart röstats bort av de folkvalda. Ibland stegras känslorna till förföljelsemani och han beslutar ge ut en bok om sina upplevelser innan indelningsmännen, den gudlösa statens tjänare, griper och spärrar in honom på dårhus. Han lovsjunger samtidigt det sköna i naturen och det goda han sett hos människor, särskilt hos den färgade Johanna från ljusets länder, skolkamrater, lärare och sina egna förfäder, som i likhet med Europas kristna trott att människan är Guds avbild och det tidlösa ljusets barn. Anders Bylander må vara författarens alter ego, men boken är att betrakta som ren skönlitteratur.
