Samlade skrifter 2: 1872-1891

Arthur Rimbaud (1854-1891), arketypen för den fördömde poeten, skrev lejonparten av sitt verk i tonåren, ett verk – visionärt, utsökt och stundom obscent – som för alltid kom att förändra poesin. I början av tjugoårsåldern övergav han poesin och flackade omkring i Europa innan han slog sig ned på Afrikas horn för att handla med kaffe, elfenben och guld. ”Jag lyckades utrota allt mänskligt hopp ur min själ. Ljudlöst som ett vilddjur vräkte jag mig över varje glädje för att strypa den. Jag ropade på bödlarna för att döende bita i deras gevärskolvar. Jag ropade på plågorna för att de skulle kväva mig med sand och blod.” Denna utgåva i två volymer samlar allt som finns bevarat av Rimbaud, från de första skolanteckningarna till de sista breven på dödsbädden, i en kronologisk ordning som upphäver gränsen mellan den ”förste” och ”andre” Rimbaud, och tydliggör människan Rimbaud, vid sidan av myten.