“När skallige Aziz kastats ut ur festlokalen gick han ner till väntsalen vid stationen. Där satt några fattiga bybor som skulle resa med eftermiddagens posttåg till Tatvan. Men tåget var försenat. Ingen av kvinnorna och bara några av männen talade turkiska. I sina säckar hade de saker de köpt på marknaden i Mush. Både de yngre och de äldre männen hade kepsar. Dessa män, som kunde vara outsägligt grymma mot varandra då de var osams bemötte alla som talade turkiska med en blandning av fruktan och respekt. Kvinnorna var brunhåriga eller blonda, var klädda i färgglada klänningar och hade håret uppsatt med vita eller brokiga, smala sjalar…” av Hamdi Özyurt
