Recension En orientalists bekännelser

Sällan har jag upplevt så mycket läsglädje som med Mats Anderssons novellsamling En orientalists bekännelser. Jag var tveksam till att välja boken eftersom titeln inte gav mig någon anledning därtill. Jag var helt enkelt inte sugen på ett romantiserande av kulturellt avlägsna länder, hittepå-eskapader i ökenlandskap, ej heller sträckte min kunskapstörst över övningar i suror, islamiska ritualer eller dadelrecept. Titeln är emellertid en chimär. Döm om min förvåning när jag finner den första novellens huvudperson, feberaktig som en Raskolnikov, vandra omkring i något av de fattigare kvarteren i hamnstaden Göteborg. Denna hårdkokta brutala odyssé gav mig mersmak. Kanske för att kvarteren och de enkla förhållandena för mig är så bekanta, som den fattige och övervintrade student jag innerst inne fortfarande är. Min förra boning var mindre än 40 kvadratmeter stor, belägen på hinsidan, förlåt Hisingssidan, och jag hade ca 50 minuters pendelväg till jobbet som lärare, precis som huvudpersonen. Nu måste jag fortsätta att läsa. Och Anderssons underifrånperspektiv fortsätter att effektivt oroa, roa och förbrylla; Den föråldrade brottarens desperation, en uppstudsig argentinaresenär som kommer i klammeri med maffia-nissar och den sexfixerade stamkunden på stadsbiblioteket bär alla med sig ett ensamt och udda livsöde, men ack så intressant. Berättelsen om Argentina kunde lika gärna vara publicerad i ett samhälls- och kulturmagasin, eller varför inte i en söndagsbilaga i någon av våra största dagstidningar. Så fantastiskt lärorik, insiktsfull och välformulerad är den. Så långt in i läsningen går tankarna till den förnämlige Bobo Karlsson. Dråpligast blir det när huvudpersonen beger sig ut på nästa resa; Omgiven av bleka germanska kvinnokroppar blir han utstött (återigen) av en högljudd skåning på charterresa. Den ständigt pyrande exotismen inom mig tillfredsställs också av den undersköna städerskans smarta trick.. Man mår bra av Mats Anderssons närmast tjechovska prosa. Samtidigt som den är snygg, rik, lockande och lärd- är den lättflytande och stundtals så rolig att jag måste lägga ifrån mig boken, repetera formuleringen jag nyss läst och brista ut i höga skrattsalvor som får grannarna att undra. Vad Anderssons avslutningar anbelangar så kräver de ett eget kapitel. Vad är det som händer? Ja, inte vet jag. Och jag är inte säker på att jag gillar det. Sluten är oväntade kan man i alla fall konstatera. Ibland är de märkliga. Från att realistiskt gått igenom sanitära olägenheter i göteborgska boendemiljöer, föreningslivets vedermödor eller latinamerikansk korruption möts vi plötsligt av en absurdistisk kuliss ungefär som när huvudpersonen i Picassos äventyr försvinner in i vit målarfärg. Samtidigt byter författaren hastigt genre till ett stänk av skräck; Inte sällan avslutas huvudpersonens dagar i ond bråd död. Nicklas Persson

Nicklas P