Författaren, Bente Sabel f. 1949 är norsk journalist, bosatt i Oslo, och är själv efterkommande efter skogsborna på Rudsheden. Hon är utbildad vid Norska Journalistskolan och har arbetat på flera norska dags- och veckotidningar. Hon har i mer än 30 år varit rådgivare och förhandlingsledare i det norska journalistförbundet, Norsk Journalistlag. Hon har tidigare utgett böcker om förhandlingar, arbetsmiljö och fackföreningsarbete för journalister, och har bidragit med artiklar om sociala och juridiska rättigheter i flera uppslagsverk. Skogsborna: Historieböckerna är fulla av berättelser om betydelsefulla män. Den här boken berättar i stället historien sett från botten av samhällspyramiden, och handlar om dem som aldrig fick sina namn i historieböckerna. Författaren tar oss med på en resa mer än 150 år tillbaka i tiden, till den lilla skogsbygden Rudsheden, långt inne i skogen mellan Munkfors och Ransäter i Värmland. Där fattigfolk röjde sig mark och byggde stugor och torp för att skaffa sig levebröd och tak över huvudet. På den magraste jorden i det annars så bördiga Värmland, byggde de sitt eget lilla samhälle, långt från både länsman och präst. Här var det smeden och kloka kvinnor som stod för hälsovården. Och den lilla skolgång barnen fick, var det i stort sett den kringresande klockaren som stod för. Här träffar vi färgstarka personligheter som vi följer genom livets sorger och glädjeämnen. Vi möter Skojar-Johan, den kringresande kittelflickaren, Kjerstin som kunde kurera både människor och djur med örter, Smaggen Andersson, smeden som både drog ut tänder och konstruerade dyrkfria lås, Lars-Johan, spelmannen som aldrig kom tillbaka efter lördagsdansen, ynglingen Erik Gustav som rymde till Norge när han skulle bli far, fem föräldralösa barn som såldes på fattigauktion, kortväxta Anna som tog entrépengar på sitt bröllop, gubben som ställdes ut på världsutställningen i Paris – och många fler. Gemensamt för dem alla var att de var fattiga, men också arbetsamma och kreativa och önskade ett bättre liv för sig och sina efterkommande. Vi följer utvecklingen från när de första nybyggarna började röja mark på 1860-talet tills de sista flyttade därifrån nästan 100 år senare.

Författaren, Bente Sabel f. 1949 är norsk journalist, bosatt i Oslo, och är själv efterkommande efter skogsborna på Rudsheden. Hon är utbildad vid Norska Journalistskolan och har arbetat på flera norska dags- och veckotidningar. Hon har i mer än 30 år varit rådgivare och förhandlingsledare i det norska journalistförbundet, Norsk Journalistlag. Hon har tidigare utgett böcker om förhandlingar, arbetsmiljö och fackföreningsarbete för journalister, och har bidragit med artiklar om sociala och juridiska rättigheter i flera uppslagsverk. Skogsborna: Historieböckerna är fulla av berättelser om betydelsefulla män. Den här boken berättar i stället historien sett från botten av samhällspyramiden, och handlar om dem som aldrig fick sina namn i historieböckerna. Författaren tar oss med på en resa mer än 150 år tillbaka i tiden, till den lilla skogsbygden Rudsheden, långt inne i skogen mellan Munkfors och Ransäter i Värmland. Där fattigfolk röjde sig mark och byggde stugor och torp för att skaffa sig levebröd och tak över huvudet. På den magraste jorden i det annars så bördiga Värmland, byggde de sitt eget lilla samhälle, långt från både länsman och präst. Här var det smeden och kloka kvinnor som stod för hälsovården. Och den lilla skolgång barnen fick, var det i stort sett den kringresande klockaren som stod för. Här träffar vi färgstarka personligheter som vi följer genom livets sorger och glädjeämnen. Vi möter Skojar-Johan, den kringresande kittelflickaren, Kjerstin som kunde kurera både människor och djur med örter, Smaggen Andersson, smeden som både drog ut tänder och konstruerade dyrkfria lås, Lars-Johan, spelmannen som aldrig kom tillbaka efter lördagsdansen, ynglingen Erik Gustav som rymde till Norge när han skulle bli far, fem föräldralösa barn som såldes på fattigauktion, kortväxta Anna som tog entrépengar på sitt bröllop, gubben som ställdes ut på världsutställningen i Paris – och många fler. Gemensamt för dem alla var att de var fattiga, men också arbetsamma och kreativa och önskade ett bättre liv för sig och sina efterkommande. Vi följer utvecklingen från när de första nybyggarna började röja mark på 1860-talet tills de sista flyttade därifrån nästan 100 år senare.

Författaren, Bente Sabel f. 1949 är norsk journalist, bosatt i Oslo, och är själv efterkommande efter skogsborna på Rudsheden. Hon är utbildad vid Norska Journalistskolan och har arbetat på flera norska dags- och veckotidningar. Hon har i mer än 30 år varit rådgivare och förhandlingsledare i det norska journalistförbundet, Norsk Journalistlag. Hon har tidigare utgett böcker om förhandlingar, arbetsmiljö och fackföreningsarbete för journalister, och har bidragit med artiklar om sociala och juridiska rättigheter i flera uppslagsverk. Skogsborna: Historieböckerna är fulla av berättelser om betydelsefulla män. Den här boken berättar i stället historien sett från botten av samhällspyramiden, och handlar om dem som aldrig fick sina namn i historieböckerna. Författaren tar oss med på en resa mer än 150 år tillbaka i tiden, till den lilla skogsbygden Rudsheden, långt inne i skogen mellan Munkfors och Ransäter i Värmland. Där fattigfolk röjde sig mark och byggde stugor och torp för att skaffa sig levebröd och tak över huvudet. På den magraste jorden i det annars så bördiga Värmland, byggde de sitt eget lilla samhälle, långt från både länsman och präst. Här var det smeden och kloka kvinnor som stod för hälsovården. Och den lilla skolgång barnen fick, var det i stort sett den kringresande klockaren som stod för. Här träffar vi färgstarka personligheter som vi följer genom livets sorger och glädjeämnen. Vi möter Skojar-Johan, den kringresande kittelflickaren, Kjerstin som kunde kurera både människor och djur med örter, Smaggen Andersson, smeden som både drog ut tänder och konstruerade dyrkfria lås, Lars-Johan, spelmannen som aldrig kom tillbaka efter lördagsdansen, ynglingen Erik Gustav som rymde till Norge när han skulle bli far, fem föräldralösa barn som såldes på fattigauktion, kortväxta Anna som tog entrépengar på sitt bröllop, gubben som ställdes ut på världsutställningen i Paris – och många fler. Gemensamt för dem alla var att de var fattiga, men också arbetsamma och kreativa och önskade ett bättre liv för sig och sina efterkommande. Vi följer utvecklingen från när de första nybyggarna började röja mark på 1860-talet tills de sista flyttade därifrån nästan 100 år senare.