sandgravar
sjunker ner i utandning
fall
inuti våg:
pilgrimerna fortsätter komma
över landbryggan,
förklädda turister
barfota i det tillströmmande
flodvattnet
I Johan Attfors nya dikter sväller vattenkroppar och drar sig undan, mindre kroppar försvinner i slukhål. Landskapet är villkorat av vattnets rörelser, och historien tycks lämna samma föränderliga avtryck på platsen. Både Normandie och dikten består av sediment där någon rör sig, antingen som erövrare eller som maktlöst vittne. Men naturen är hela tiden större än människans vilja. Och ändå hotar allt att upphöra när som helst.
Johan Attfors debuterade 2022 med diktsamlingen Kontaktreliker. Normandie är hans andra bok.
". . . en bok som lockar fram läsarens nyfikenhet, gåtfull men ändå sammanhållen [. . .] I någon mån är det människans litenhet i förhållande till naturens krafter som åskådliggörs. Det är modigt och moget." Gabriel Zetterström, DN.
"Poesi kan inte laga en värld som gått sönder, men den är en perfekt uttrycksform för det som är splittrat eller har gått förlorat. Då kan sprödheten i Attfors dikter fästas vid världens nuvarande tillstånd. Hans poesi kommenterar inte ett pågående förlopp, men varnar för ett kommande." Björn Kohlström, Bernur.
