Nirstedt/litteratur – förlag

Helga Mork är på väg in i övergångsåldern och har förlikat sig med det. Men när nya grannar flyttar in i huset bredvid rubbas lugnet. Den gifte Even väcker något i henne, hon blir alltmer uppslukad av vad han gör och säger – kanske är han en tvillingsjäl. För att komma bort från sin nya besatthet hyr hon ett kontor, vilket gör tillvaron än mer komplicerad: här finns en portal till en annan värld. Nu behöver hon hitta tillbaka till verkligheten. Men vad har den egentligen att erbjuda? Här kommer solen är en ovanlig kärlekshistoria, ett metaäventyr där fiktion och verklighet blandas och alla gränser kastas om, vilket gör det svårt att skilja det ena från det andra. Möjligen med undantag för de ting som lyser starkast.

Gunnhild Øyehaug, född 1975 och bosatt i Bergen. Under 2026 har hon tilldelats två av Norges största litteraturpriser, Aschehougprisen och Samlagsprisen. Här kommer solen är hennes fjärde bok på Nirstedt/litteratur.

Två kvinnor stämmer träff på en misskött kyrkogård i Sankt Petersburg. De känner inte varandra, men skriver båda »levande journaler« på nätet – och har inte mycket mer gemensamt än sina finska mormödrar. Anna är besatt av mormor Hiljas öde: hon var en av tusentals ingermanländska finnar som under andra världskriget deporterades till Sibirien och Centralasien. Efter Stalins död tar hon sig tillbaka till sin hemtrakt, som inte längre får kallas Ingermanland, ensam och till fots. En kvinna skriver och en läser, motvilligt och utan att kunna göra annat. För varje sida tvivlar hon alltmer på vad som går att veta om Hilja.

Lida Starodubtseva är författare och översättare. Hennes första bok, novellcykeln En oändligt lång vår (2023), nominerades till både Borås Tidnings debutantpris och Katapultpriset. Hilja går är en roman om att söka sig till och bort från sitt ursprung, om hur platsen definieras och definierar, och huruvida det är orätt eller nödvändigt att skriva ner döda förfäders berättelser.

"Så skapar denna roman minnen av förlorade minnen, inte nostalgiska, utan konkreta, drivna av nyfikenhet på var människans gränser går." Ingrid Elam, DN.

"Så mycket av dagens svenska litteratur ter sig barnsligt lättviktigt i jämförelse med denna gripande dokumentärroman. Detta är ultravåld på riktigt, det är prosakonst på hög nivå med en sofistikerad romankonstruktion. . ." Eva Ström, Borås Tidning.

"Med denna korta, täta roman har Starodubtseva ytterligare etablerat sin plats som en svenskspråkig författare att räkna med. Hilja går ställer frågor om skönhet, sanning, våld och vem som får skriva - och kanske i ännu högre grad om varför man skriver." Elliot Lundegård, Hufvudstadsbladet.

"Den ryska nutidshistoria Starodubtseva skildrar präglas av brott i alla betydelser av ordet. Det gäller i synnerhet dem som tillhör landets minoriteter, och det är åt några av dem hon ger röst åt i sin roman. För att leva i den här världen behöver människan göra sig själv både hård och mjuk. Redan i det finns det ett litterärt värde. Men Starodubtseva gör det dessutom med en skicklighet som gör 2000-talets vardag i Sankt Petersburg levande och närvarande." Måns Wadensjö, Expressen.

"I sina bästa stunder förmår litteraturen väcka förundran och häpnad; den kan vidga vår blick på världen och överraska oss med insikter som befinner sig bortom all strategi utan bara upplevs som spontana uttryck. En sådan bok var Lida Starodubtsevas novellsamling En oändligt lång vår från 2023. Nu återkommer hon med sin första roman, och även om jag ogärna använder klichéer måste jag nu tillstå att hon redan är en fullfjädrad författare." Björn Kohlström, Bernur.

Albert Einstein öppnar ett brev från första världskrigets östfront. Det innehåller lösningen på ekvationerna i hans allmänna relativitetsteori -- men också en aning om dess apokalyptiska konsekvenser. Matematikern Grothendieck fasar så djupt inför sina upptäckter att han klipper alla band till omvärlden. Fysikerna Schrödinger och Heisenberg, rivaler och fiender, når fram till motsatta versioner av kvantmekaniken och öppnar världar som ingen kunnat föreställa sig. En fruktansvärd grönska bygger på historiska fakta och verkliga personer, men är främst en roman om gränslös besatthet. Avklarnat och gåtfullt skrämmande låter Benjamín Labatut den mest ödesdigra dramatik visa sig i universums minsta delar -- och i människans feberdrömmar.

Benjamín Labatut föddes i Rotterdam 1980. Som tolvåring flyttade han till Santiago de Chile, där han fortfarande bor. En fruktansvärd grönska är hans tredje bok, och den första som översätts till svenska.

»En sak är säker: sällan har jag läst något så utsökt och stringent och idel givande. Underhållande, drabbande och med ett ömsom torrt, ömsom poetiskt skirt språk ...« Niklas Qvarnström, Sydsvenskan.

»Labatut har utifrån den moderna fysikens verklighetsproblem skrivit en nästan oupphörligt underhållande bok«. Lyra Koli, SvD.

»... ju längre texten fortskrider, desto mer framträder dess karaktärer som mytologiska gestalter, föremål för dunkla drömsyner och underkastade krafter som de inte kan mer än ana, och vars beröring har förmågan att förgöra inte enbart dem själva utan allt som kan kallas för mänskligt.«  Helena Granström, Expressen

Juni 1940: Hitlers Wehrmacht har besegrat Frankrike. Gestapo letar efter Heinrich Mann och Franz Werfel, Hannah Arendt, Lion Feuchtwanger och otaliga andra tyska författare som har flytt till Frankrike sedan maktövertagandet 1933. Amerikanen Varian Fry kommer till Marseille för att rädda så många som möjligt.

Det är ett dramatiskt år i den tyska litteraturhistorien. I Nice lyssnar Heinrich Mann på radionyheter medan bomblarmen ljuder. Anna Seghers flyr med sina barn till fots från Paris. Lion Feuchtwanger sitter i ett franskt interneringsläger, medan SS-trupper rycker närmare. Alla kommer de slutligen till Marseille. Här lämnar Walter Benjamin ifrån sig sin nya essä till Hannah Arendt innan han flyr över Pyrenéerna. Här korsas vägarna för en mängd tyska och österrikiska författare, intellektuella och konstnärer. Och här riskerar Varian Fry och hans medhjälpare livet för att smuggla ut dem ur landet.

Uwe Wittstock, född i Leipzig 1955, är litteraturkritiker och författare. Hans stora genombrott kom, även internationellt, med Februari 33: litteraturens vinter, som blev brett uppmärksammad och diskuterad under det svenska valåret 2022. Marseille 1940: den tyska litteraturens flykt tar vid efter den förra boken och är skriven med minst lika stor intensitet och närvaro – och dess aktualitet i samtiden är lika obestridlig.

"Kallsvett sipprar ut från sidorna i Wittstocks bok. Med imponerande detaljrikedom gestaltar han nyckfullhetens terror. Från en dag till en annan kan spelreglerna ändras genom ett eller annat myndighetsdekret [. . .] Marseille år 1940 är en ö i tiden. Men man kan slå broar ända till Tidö slott. Över dem vandrar den byråkratiska brutaliteten." Per Svensson, DN.

"Hans skildring av hur kulturpersonligheter som redan gått i exil från Nazityskland också tvingas fly Frankrike matchar en spänningsroman." Anders Q Björkman, SvD.

"Med ett närmast thrillerartat driv skildrar Wittstock de oppositionellas katt och råtta-lek med Gestapo och SS. Det här är angelägen läsning i vår tid, när fascismen vinner alltmer mark i Europa." Yukiko Duke, Vi Läser.

"Boken kan tveklöst läsas som ren spänningslitteratur och man häpnar över inledningens uppgift om att allt i boken går att belägga och är fritt från fiktiva inslag." Hjalmar Falk, Ord&Bild.

Den misslyckade dokumentärfilmaren Sanna får i uppdrag att göra en film om bandy. Men uppdragsgivarna kan inte enas om filmens inriktning och tvingar in henne i ett allt märkligare spel om vem som ska få utforma berättelsen – den nostalgiske reaktionären eller den marknadskramande reformivraren. Samtidigt distraheras hon gång på gång av ett besynnerligt följe med festprissar som kuskar runt mellan landets bandybanor i en utrangerad färdtjänstbil och som snart ska få henne att tappa kontrollen också över sin egen berättelse.

Bandy Futura är en absurd roman om en absurd verklighet, där likriktning och uppgivenhet bara kan bemötas med gin, Trocadero och stora mängder bandy.

Nils Håkanson är författare och översättare, uppvuxen i Uppsala och hängiven Siriussupporter. Hans senaste bok var Tung metall (2023), en bok om hårdrock med självbiografiska inslag. Dolda gudar: en bok om allt som inte går förlorat i en översättning belönades med Augustpriset för bästa fackbok 2021.

"Bandy Futura är en ovanligt lyckad roman. Hoppfull och varm, hela tiden underhållande [. . .] Vår tid låter sig ledigt filtreras genom snudd på allt, inte minst bandy." Fredrik Sjöberg, SvD.

"Texten slår vida lovar runt sitt ämne – Håkanson skrinnar varv efter varv på isrinken, tills bandyn som han cirkulerar kring upphör att vara ett banalt tidsfördriv på utdöende och förvandlas till en mångtydig symbolisk protest mot det rådande. Det vill säga, romanen lyckas." Samuel Levander, DN.

"Håkanson skriver med lätt hand, lika energiskt som positivt och med känsla för utomhusarenornas skönhet, och det folkliga engagemanget [. . .] Bandy Futura växer till att handla om motstånd, om att försvara upplevelsen och gemenskapen." Ulrika Stahre, Aftonbladet.

"Att ett av årets stora lyckopiller till romaner skulle handla om sporten bandy fanns knappast på någons bingokort för 2026 – men här är vi, några dagar in, och det har redan hänt. För Gud, vad härlig den här boken är." Theodor Stig-Matz, Dagens ETC.

"Håkanson har såväl ordförrådet som den rätta knycken och kontakten med tillvarons helveteslager. Med tillräcklig stuns i formen behövs inte alltid blytungt innehåll." Maria Montelius, GP.

"Så min prognos lyder: dåliga utsikter för bandyn, lysande för den svenska romankonsten, som tillåter sig sådana här eleganta utfärder på den halaste av isar." Björn Kohlström, Bernur.

Belönad med Augustpriset 2021 i kategorin Årets fackbok!

Av all litteratur på svenska är ungefär hälften översatt från andra språk. Ändå är dess förutsättningar okända för de flesta. I denna bok tecknas en vindlande exposé över den översatta litteraturen på svenska. Vad gjorde reformationen med den svenska Bibeln? Hur har politik och ideologi villkorat översättarnas verksamhet? Finns det ett korrekt sätt att översätta? Med djupgående kunskap och slående exempel från forntid till nutid visar Nils Håkanson hur synen på översättning har varierat mellan epokerna. Hans bok blir lika mycket en kulturhistorisk fresk, full med udda gestalter och genier, som en insiktsfull handbok i läsning och litteratur.

Nils Håkanson (född 1975) är författare, översättare och förläggare. Utöver romaner har han skrivit en avhandling om rysk litteratur i svensk översättning och verkat som forskningsredaktör för Svenskt översättarlexikon.

"... ljuvligt egensinnig och spränglärd." Kristina Lindquist, Dagens Nyheter.

"Om någon bok kan sägas fylla ett hål i fackboksutgivningen så är det Dolda gudar. Pedagogiskt föredömligt, humoristiskt och stilsäkert." Kristoffer Leandoer, Svenska Dagbladet.

" ... med denna litteraturhistoria -- för det är vad det är -- visar sig sakta gudarna, de dras rent av fram ur historiens mörka garderob, ut i ett efterlängtat och välförtjänt ljus." Claes Wahlin, Aftonbladet.

"Nils Håkansons bildningsfyrverkeri Dolda gudar är med sin originalitet och bågnande kunskap allt man önskar av en Augustvinnare." Annina Rabe, Expressen  

"Vänsterns nya fixstjärna." SvD.

Inför klimatkrisen blir Karl Marx ekologiska kritik mer relevant än någonsin. Den japanska forskaren Kohei Saito visar varför marxister under 1900-talet mestadels bortsåg från Marx idéer om ekologi och hur livet under antropocen – människans tidsålder – slutligen får dem att finna sin verkan. Utifrån nytt material som publicerats i Karl Marx och Friedrich Engels samlade verk presenterar Saito en helt ny sida av Marx alternativ till det kapitalistiska samhället och föreställningen om tillväxt. Denna radikala nytolkning av den sene Marx gjuter nytt liv i debatten om förhållandet mellan människa och planet, samhälle och natur, rovdrift och klimatapokalyps.

Kohei Saito (född 1987) är en japansk filosof, verksam vid University of Tokyo. Han var medredaktör för volym 18 i Marx-Engels-Gesamtausgabe, ett arbete som också utgjorde en avhandling vid Humboldtuniversitetet i Berlin 2017. År 2021 gav han ut boken Capital in the Anthropocene, som startade en våg av marxistiskt tänkande hos yngre japaner och sålde en halv miljon exemplar i hemlandet. Marx i antropocen utkom 2023 och blir Saitos första bok i svensk översättning.

". . . ett glasklart manifest tar form som parar ihop det röda och det gröna." Göran Greider, Aftonbladet.

"Vi agerar så totalt irrationellt nu. De som inser det måste tänka tvärs emot allt vad som räknas som rimligt." Nina Björk, DN.

inom dig finns en neonstad – nylagd asfalt, avgaser& berusade, oändliga ungdomar inom dig finns en trädgård – skaldinnor som äter vaniljkakor & skriver dikter dränkta i fläderte & apelsinskal

Aya Kanbars nya dikter är en parisisk fantasi om glamour och misär. Staden är vild, en skärseld av doftnoter och pärlemormoln. Rusig och desperat blir poeten en mosaik av alla hon rört vid.

Aya Kanbars debutdiktsamling Hyperverklighet (2021) möttes av översvallande recensioner och nominerades till Borås Tidnings debutantpris, Katapultpriset och Sveriges radios lyrikpris. Kalven är hennes tredje bok.

"Hämta fyrverkerierna. Aya Kanbar är grym." David Zimmerman, Sydsvenskan.

"Hon är en lyssnare, en av dessa språkbegeistrade, språkförtrollade individer som inte bara givits eruptionens gåva - Kalven är Kanbars tredje bok på fem år, hon är tjugotvå år gammal - utan rör sig i språket med öronen som vägvisare. Hon vet att orden vet mer om henne själv och världen än hon, och hänger sig med full kraft åt denna kombination av kunskap och okunskap, så viktig för poesin." Gabriel Itkes-Sznap, DN.

"Hon utforskar klichébenägna ämnen och språk men lyckas balansera eller skruva dem precis så mycket som behövs för att inte hemfalla åt det banala." Helena Fagertun, GP.

"Denna dubbelhet, att det mest eftertraktade kan ligga så nära det motbjudande, är ett centralt tema i Aya Kanbars tredje diktsamling Kalven. Bokens tre delar lånar sina namn från parfymens vokabulär: 'Toppnoterna', 'Hjärtnoterna' och 'Basnoterna'. Tillsammans bildar de ett febrigt drömspel i ett dekadent Paris mättat av dofter och odörer." Hedvig Ljungar, SvD.

"Nära inpå varje dikt i den 104 sidor långa boken är som att stiga in i ett strålande vackert rum, man vill stanna där, suga på detaljerna." Lejla Cato, Expressen. 

"Jag blundade och hörde de dödas mummel, dessa dövstummas ohörsamhet som övergick i en dov smärta. De var oroade, de hade för många väskor eller för få, de tyckte livet var för grällt och resan för lik en sandstorm, de ogillade sig själva som individer, men tog samtidigt avstånd från gruppen vars enda gemensamma nämnare var döden. . ."

Det går som ett tvärdrag genom Linda Örtenblads noveller. Fönster slås upp i ett återvunnet barndomshem, någon annanstans stängs en dörr för alltid när en släkting dött, somliga återuppstår som fåglar, minnen skingras som rök för att strax ta ny gestalt. Även omärkliga förvandlingar blir synliga i Örtenblads mångskiktade prosa, där människor och djur rör sig med outgrundlig systematik genom övergivna platser och ofärdiga liv.

Linda Örtenblad, född i Stockholm 1972, debuterade 2004 med Den anatomiska teatern, som nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Kartotek över döda och återuppståndna är hennes återkomst som författare.

"Linda Örtenblads återkomst är befriande för svensk litteratur." Jonas Thente, DN.

"Den här boken förmår skapa ett eget rum även i språket, en svensk prosa i den allra finaste traditionen, rik på valörer och noggrann, men aldrig det minsta högtidlig." Kristoffer Leandoer, SvD.

"Språket är självlysande. Bilderna förankrade djupt ned i den existentiella jorden, hur vildsint högtflygande de än blir. Det svåraste är känslorna, de väcks bara stötvis, i små chocker. Men Kartotek över levande och döda är en märkvärdig prestation, och plågsamt viktig läsning för den som vågar närma sig sin pågående utplåning." Martina Montelius, GP.

"Linda Örtenblad har ett finkaliberat sinne för detaljer och sköra gränser, hettan på en kyrkogård i Florida, de sömnlösas trasiga veranda [. . .] Jag läser andaktsfullt och förundrad denna novellsamling. . ." Katarina Wikars, SR Kulturnytt.

". . . Örtenblads metod är helt egenartad, när hon ger oss nio utsnitt av en värld som inte direkt har kapats av magisk realism men som liksom ställt sig vid sidan av grå verklighetsskildring [. . .] Linda Örtenblad har inte mist sin förmåga att förbluffa sin läsare, och hon förblir en egensinnig röst, med en ny bok som inte riktigt går att placera bland andra svenska novellförfattare. Björn Kohlström, Bernur.

I huset med den vildvuxna trädgården bor Onkel, Bübin och en flicka med en kropp som bara växer. Flickan vill ut ur huset, trädgården och kroppen, men det finns ingen väg därifrån. Efter hennes första menstruation dyker Ungen upp i trädgården och de blir snart lämnade av Onkel och Bübin, i hunger och hjälplöshet.

Bübins unge är en mångtydig och våldsam uppväxtskildring, fylld av starka bilder och en skrämmande färglös och tyst atmosfär. I ett förtätat, poetiskt språk vävs ritualer, offer och kroppsligt främlingskap samman till en av det svenska 1980-talets mest suggestiva och betydelsemättade romaner.

Med förord av Sara Stridsberg.

MARE KANDRE (1962–2005) var 22 år när hon debuterade med prosaboken I ett annat land och beskrevs då som ett litterärt underbarn. Under sin livstid gav hon ut ytterligare tio böcker och tilldelades bland annat Aftonbladets litteraturpris och De Nios vinterpris. Bübins unge, hennes tredje bok, utkom 1987 och räknas numera till de moderna klassikerna på svenska språket. I N/L:s poesibibliotek finns sedan tidigare Bebådelsen från 1986.

Under åren kring 1980 inleder Agneta Stark och Sven Lindqvist en kärleksrelation med förhinder. Han är redan gift och hon har andra historier. Men även under perioder då de avstår från att ses skriver de brev, ibland flera gånger om dagen, och slutligen förenas de ändå och lever som livskamrater i fyra decennier. Deras intensiva brevväxling rymmer allt, från dagspolitik, litteratur och arbete till kärleksjoller, förebråelser, erotik och - framför allt - »en särskild närhet«, en gemenskap som tycks överleva vad som helst. Under dessa år genomgår Sven Lindqvists författarskap också en drastisk förändring. Efter samhällsengagerade böcker om såväl jordbruk i Latinamerika som demokrati på arbetsplatsen inleder han en inre resa och skriver i tät följd En älskares dagbok och En gift mans dagbok.

Agneta Stark, född 1946 i Stockholm, är en svensk feministisk ekonomiforskare, författare och samhällsdebattör som mellan 2004 och 2010 var rektor vid Högskolan Dalarna. Hon har skrivit krönikor i Svenska Dagbladet och Dagens Arbete, är nu vass och uppskattad krönikör i Dagens ETC och föreläser om ekonomi och samhällsfrågor i jämställdhetsperspektiv.

"Årets mest romantiska bok, århundradets mest romantiska brevväxling? Jag avundas alla som har denna otroliga läsupplevelse framför sig." Valerie Kyeyune Backström, Expressen.

"Mellan bokens pärmar lever tidens intellektuella debatt upp på nytt, i intimare och uppriktigare skrud [. . .] Lindqvist och Stark ägnar sig åt varandra och åt världen med ett närmast hypnotiskt allvar. Deras brevkonst består av en särskild form av uppmärksamhet - ett outtröttligt koncentrerat betraktande och formulerande av allt som omger dem." Samuel Levander, DN. 

". . . denna underbara brevsamling." Thomas Götselius, Expressen.

"Det är fantastisk läsning som hade blivit outhärdlig och pinsam om de inte vore sådana briljanta skribenter [. . .] Boken visar hur vacker kärleken är, och hänsynslöst egoistisk, grym och självutplånande." Peter Kadhammar, Aftonbladet.

". . . boken är en dans utförd av två jämnstarka partners som ömsom för och följer [. . .] Det hela är, helt enkelt, väldigt sexigt och romantiskt." Karin Pettersson, Aftonbladet.

"Man läser boken helt motståndslöst, och jag älskar den förbehållslöst [. . .] ja, det är privat, men också: ja, det är litterärt, i en ekvation som inte borde gå ihop." Björn Kohlström, Bernur.

"Efterhand suddas även stil­skillnaderna ut. Språket blir ett språk, med gemensam syntax, endemisk för deras brevväxling. Referenserna är efter ett tag så inarbetade, så väletablerade, att det räcker med blott ett ord eller en anspelning för att båda (och deras läsare) ska förstå vad som avses. " Henrik Sahl Johansson, SvD

Med Joseph Conrad som vägvisare söker Sven Lindqvist i Utrota varenda jävel efter västerlandets ideologiska fundament och finner att det kommer ur rasismen och har sin naturliga slutpunkt i folkmordet. 

Sven Lindqvist, 1932-2019, publicerade trettiofem böcker och stod genom hela författarskapet i debattens mittpunkt. Utrota varenda jävel utkom första gången 1992. Boken ligger till grund för Raoul Pecks dokumentära HBO-serie Exterminate All The Brutes (2021).

"Den mest spännande fackboken som går att hitta i bokhandeln nu [ . . . ] En thriller - i fackbokskostym!" Jenny Lindh, TV4 Nyhetsmorgon.

Det gick fort: februari 1933 var månaden då allt förändrades i Tyskland. Måndagen den 30 januari utsågs Adolf Hitler till rikskansler. Den judiske författaren Joseph Roth lämnade allt redan morgonen därpå och reste till Paris, men Thomas Mann var för stunden mer upptagen med att förbereda ett föredrag om tonsättaren Richard Wagner. Utifrån dokument, romaner och dagböcker kommer Uwe Wittstock nära de berömda tyska författarna. Dag för dag visar han hur Weimarrepublikens glansfulla litterära liv ödeläggs. Författarnas rädsla, beslutsamhet eller självbedrägeri framträder ur deras egna vittnesbörd. Vem anpassar sig efter den nya tiden, och vem måste fly för livet?

På bara några vinterveckor förvandlas Tyskland till en diktatur, och tillvaron blir aldrig densamma för Bertolt Brecht, Erich Maria Remarque, Else Lasker-Schüler, Alfred Döblin -- eller för världen.

Uwe Wittstock, född i Leipzig 1955, är författare, litteraturkritiker och journalist. Februari 33: litteraturens vinter har hyllats av en enhällig tysk kritikerkår och legat på Der Spiegels bestsellerlista -- en fackbok som går att läsa som en roman eller en thriller, högaktuell under det svenska valåret.

" . . . helt enkelt en rysare." Ulf Olsson, Expressen.

"Uwe Wittstock radar upp ett myller av människoöden och tillsammans bildar de en mosaik som visar upp ett historiskt skede i dess helhet ( . . . ) i dessa valtider samtidigt en viktig påminnelse om hur hastigt vi kan bli av med rösträtt och rättsstat. För att inte tala om ett fritt kulturliv." Anders Q Björkman, Svenska Dagbladet.

"Det är en suggestiv bladvändare i en tid då mönstren går igen. En allt mer överhettad propaganda som fördjupar sprickor och förhindrar kompromisser. Undfallenhet mot extrema politiska krafter. Växande hat mot minoriteter och en hotande ekonomisk världskris ( . . . ) Lärdomen från Uwe Wittstocks bok är att förstå faran i tid, innan de som föraktar demokratin tar makten över dess institutioner." Björn Wiman, Dagens Nyheter.

" . . . en riktig rysare ( . . . ) Jag hade kunnat njuta av den hela tiden stegrande spänningen på ett helt annat sätt om det inte varit så att detta verkligen har hänt. I ett förflutet som så många inte har förmågan att föreställa sig." Cecilia Hagen, Expressen.

"Allt utspelas i ett ständigt nu, där ingen vet vad morgondagen kommer att föra med sig. Även om läsaren sitter med facit lyckas Wittstock skickligt återskapa något av dåtidens osäkerhet när historien ännu var oskriven." Niclas Sennerteg, Borås Tidning.

"Jag kan inte läsa om denna avgörande månad utan att dra paralleller till samtiden." Kenneth Hermele, Sydsvenskan.

Serra kom till Berlin för nätterna och musiken men vaknar alldeles för tidigt på morgnarna och känner sig förlorad i staden. Jila leker på motorvägen i Yetmis bes och tänker på Stockholm och draken i Tantolunden. Emines döttrar berättar våldsamma historier för varandra, och snart är Sanliurfa för litet för deras fantasi. Från universitetet i Bochum försöker Zerya nå Serra, systern, som verkar ha försvunnit i Berlin. Deras mor ringer oupphörligen till ett tyskt callcenter i Turkiet, övertygad om att pojken hon pratar med kan hitta dottern, men Sirwan och hans vänner samlas hellre på Starbucks och planerar hur de ska ta sig därifrån. Bildskärmar blinkar, strålkastare sveper över nattklubbar och ökenstäder, jordbävningar hotar att rasera allt och luftens radiovågor är överfulla av jinglar och ensamma rop. Radio Yerevan tecknar den kurdiska diasporan, där liven hänger samman på andra sätt än de vanliga och den som vill försvinna har bättre förutsättningar än den som vill hitta hem.

Zara Uzun Kjellner är född 1992 och bor i Stockholm. Hennes andra roman, En ny gud (2022), var ett stramt och våldsamt kammarspel som rönte stor uppskattning. I Radio Yerevan tycks alla gränser vara upplösta och ändå svårare att överskrida än någonsin.

"Zara Uzun Kjellners tredje roman Radio Yerevan skildrar fem kurder i förskingringen så att jag hör deras hjärtan slå. Det handlar inte om känslosam inlevelse utan om skärpta sinnen som förmår uppfatta alla de små konkreta detaljer, dofter, ljud och stämningar som gör världen främmande för den som lever i exil [. . .] Här finns en tillit till läsaren som kännetecknar riktigt bra litteratur." Ingrid Elam, DN.

"Författaren är inte bara skicklig på att gestalta desillusionen och måla upp detaljskarpa scener från dammiga motorvägar i Diyarbakir, tröstlösa dagar på ett turkiskt callcenter, kurdiska lägenheter vars fönster täcks av den röda jätteflaggan militären hängt upp på husets fasad. Hon knyter också ihop de många trådarna på ett utomordentligt smart sätt. Och inte minst får hon läsaren att känna för alla de där figurerna på drift i en alltmer hårdhjärtad samtid." Ann Lingebrandt, Expressen.

"Ur raset bygger författaren en ny berättelse. Klassiska sagor, mytologi och radioapparater vävs samman med Tiktok och drogdimmiga klubbnätter. Unga relationsproblem samexisterar med historiska politiska konflikter. Allt skildras i en akut presensform där kokain dras, ormar väser, aprikoser mognar och månskärvorna lyser över Berlin, Yetmis bes och Tantolunden. Det knackas också, tvetydiga budskap mellan flickrumsväggar sprider en magisk realism till en annars hopplös verklighet." Erika Vallin, SvD.

". . . ett rejält kliv framåt i författarskapet [. . .] Hon har ett sätt att skarpt dröja kvar i ögonblicken, att registrera de allra minsta detaljerna [. . .] Zara Uzun Kjellner lyckas göra allt detta till litteratur." Annina Rabe, Dagens ETC.

"Det är en ambitiös, storslagen roman [. . .] när väl bitarna läggs på plats uppstår en märkvärdig förskjutning, och ett mönster blir tydligt. Uzun Kjellner illustrerar med furiös energi effekten av exilen. Det kaosiga utförandet blir en nödvändighet." Björn Kohlström, Bernur.

Lars Forssell (1928-2007) var en svensk poet, dramatiker och översättare. Hans första bok var "Ryttaren och andra dikter" (1949), vilken följdes av en lång rad diktsamlingar, pjäser, filmmanus, översättningar och vistexter. Han invaldes i Svenska Akademien 1971, samma år som han publicerade "Oktoberdikter", som nu utkommer i nyutgåva i N/L:s poesibibliotek, med förord av Athena Farrokhzad. 

"Det storartade med Forssells förhållningssätt till sin revolutionära protagonist är att han tror på Lenins övertygelse. Han förblir lojal med dess vision om en ny världsordning, utan att fetischera eller förhärliga den. Lenin själv är ansatt av tvivel, han förnekar inte kampens fallgropar, samtidigt som han fortsätter att hävda dess ofrånkomlighet. I sex sviter låter Forssell honom komma till tals, stundtals vresig, stundtals spjuveraktig, alltid uppfylld av revolutionär rättfärdighet." Ur Athena Farrokhzads förord. 

N/L:s poesibibliotek är en serie för återutgivning av diktsamlingar på svenska från alla tider, alltså inte urvals- eller samlingsvolymer utan originaldiktverk i deras helhet. Ett halvdussin böcker om året publiceras, i vacker formgivning av Nina Ulmaja.

När vännen Oskar Hemling tagit sitt liv träder den självutnämnde redaktören John Weibull fram som utgivare av hans litterära kvarlåtenskap, det märkliga manuskriptet Usla Nöjen. Den spretiga samlingen texter är skriven av ett antal heteronymer – alla inkarnationer av samma överlastade medvetande och medlemmar i ett fiktivt sällskap som även det bär namnet Usla Nöjen. Tillsammans tecknar de en utomordentligt sanningsenlig vrångbild av ett Göteborg som är lika delar samtida och anakronistiskt, där diatriber över kvinnokönet, psykoanalytiska heroer och amatörteater ljungar – även, eller särskilt, när ämnena ligger långt under skribenternas värdighet. I Oskar Hemlings usla nöjen förenas det vresiga privatgeniets svada med sorgen hos en göteborgsk Fernando Pessoa-gestalt.

Isak Holmgren, född 2000, är bosatt i Göteborg, där han studerar till psykolog och är volontär på en samtalsjour. Han är en av redaktörerna för tidskriften Rekyl. Oskar Hemlings usla nöjen är hans första roman.

"Ingenting är nytt under solen, allra minst litterära bastarder av högbegåvade unga formuleringskonstnärer, men det är precis vad svensk prosa behöver just nu." Niklas Qvarnström, Sydsvenskan.

"Upplägget erinrar om dadaisternas, surrealisternas och patafysikernas förtjusning i att anamma strama och hierarkiska strukturer för att genast förlöjliga dem [. . .] I det kalla raseriet kan man också komma att tänka på en skandalomsusad bok som Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (1992) av pseudonymen Nikanor Teratologen och kanske Carl-Johan Vallgrens För herr Bachmanns broschyr från 1998." Jonas Thente, DN.

"Det var en gång tre bröder, och den äldste gick ut i världen och  kom tillbaka med en underbar hemlighet. Han var som förhäxad av den och ville först inte dela med sig av den till de yngre  bröderna. Men de spanade på honom, de smög och de tjuvlyssnade, och snart var de lika förtrollade av hemligheten som han."

I Nils Håkansons ovanliga uppväxtskildring är det hårdrocken som förändrar allt och öppnar världen. Snart kommer annat efter: serietidningar, rollspel, skräckfilmer. Bit för bit växer en ny kultur fram och ersätter en annan. Tung metall utvecklar sig till en personlig skildring av de stora förändringar som Sverige genomgått de senaste femtio åren, men också till ett hängivet försvar för den unga människan som ger sig ut i världen med öppna ögon.

Nils Håkansons Dolda gudar belönades med Augustpriset för bästa fackbok 2021. Bland hans romaner märks den språkekvilibristiska dystopin Ödmården, som sommaren 2023 utkommer i nyutgåva på Nirstedt/litteratur. Håkanson är också verksam som översättare.

"En otroligt härlig bok." Johan Malm, SVT Go'kväll.

" . . . envetet vrider och vänder den på sitt material, nyanserar, å ena sidan, å andra. Ändrar sig. Jag blir så upprymd av att se den tänka." Abram Martina Lowden, SvD.

"Det hör till den här bokens stora förtjänster att Nils Håkanson vägrar befatta sig med nostalgi, men också att han vägrar ägna sig åt förminskning när han betraktar sitt yngre jag. Det är en fröjdefull läsning, där jag ofta läser med ett upplivat leende." Björn Kohlström, Bernur.

" . . . en fin och märklig bok". Petter Lindgren, Aftonbladet.

Nominerad till Katapultpriset.

Edit arbetar i en blomsterbutik vid stadens kyrkogård. En dag faller en man ihop på grusgången utanför. Hon ser till att han får snabb vård - och några dagar senare kommer hans fru förbi butiken.       

Det är något med Sylvia. Hon vet alltid vad hon ska säga. Hon är allt det som Edit inte är. Medan löven rasar från träden påbörjar de två ett konstnärligt projekt ihop. En märklig relation inleds, där varje tystnad ekar av frågor och frestelser. Blommorna handlar om besatthet, tunghäfta och att vara osynlig men behövd av alla. Att leva och arbeta omgiven av död och sorg, och inte kunna göra mer än att välja vilka blommor som ska läggas på de saknades gravar.

Elin Michaelsdotter är född 1992 i Uppsala, nu bosatt i Stockholm. Blommorna är hennes första roman.

"Wow, vilken debut". Inger Dahlman, UNT.

"Det tornar upp sig till en mycket ojämn kamp mellan de två kvinnorna. När den trevande, sökande integriteten möter en ryande kulturnarcissist är det helt klart vem som kommer att förlora." Jonas Thente, DN.

"Jag uppskattar Michaelsdotters noggrannhet i berättandet, ögat för detaljer och den ofta mycket fina rytmen i språket [. . . ] Den stillsamma tonen i skildringen av stor smärta är skön att vistas i . . ." Maria Montelius, Expressen.

"Det är så spännande, jag som läsare har inte en aning om vart det är på väg, vad som ska hända med den här relationen [. . .] En jätteunderbar bok!" Johan Malm, SVT Go'kväll. 

Ola Juléns debutdiktsamling Orissa från 1999 är en av de mest beryktade från de senaste decennierna, en helt singulär bok som ständigt möter nya generationer av läsare och poeter. Orissa var den enda bok som Ola Julén (1970-2013) publicerade under sin livstid. Nu i pocket.

"När man läser Julén framstår mycket annan litteratur som tillkommen av fåfäng lystnad efter ord och fraser. Han ville åt det bortvända i världen, spränga gränserna för vad vi får tala om (...) Det är verkligt fascinerande med Julén, att det är så ärligt. Inte ärligt som bekännelselyrik är ärligt, ärligt som i ogarderat." Gordana Spasic, Göteborgs-Posten.

"Ola Juléns poesi är ett öppet sår, att kliva in i med varsamhet om sig själv och om dikten." Therese Eriksson, Svenska Dagbladet.

"Utgivningen är förvisso en begivenhet." Rebecka Kärde, Dagens Nyheter.

"... en förtvivlan så uppriktig att den blir trösterik." Vi Läser.

»Vi vet inte särskilt mycket, eller också vet vi allt.«

Fadern dör och sonen står kvar med sorgen, frågorna, förebråelserna, skulden. Den döde, en känslosam levnadskonstnär, möjligen odugling, har hittat genvägar och ursäkter så länge sonen kan minnas. Det största löftet som aldrig infriades var kanske fadern själv, och hans besvikelse och självhat får nu fritt spelrum i sonen, som inleder en undersökning av den äldres liv och död, lika mycket för att finna honom som för att befria sig från honom, den snacksalige suputen, charmören och trixaren som trots grotesk övervikt alltid kunde prestera ett perfekt svanhopp från hög höjd. Sonens minnesarbete blir till en glimrande barndomsskildring i vilken fadern alltid tycks sväva någonstans där ingen kan nå honom. En berättelse om medberoende, förlust och tillkortakommanden - men kanske mest av allt om kärlek.

Sebastian Johans, bördig från Åland, är författare och konstkritiker, bland annat i Dagens Nyheter. Hans första roman, Broarna (2020), fick lysande recensioner och nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Romanen Döden och Kerstin utkom 2023.

"Den här pappaboken är av bästa sort [. . .] Textens hållning till sitt ämne är inte så sakral, utan snarare lekfull, så att sorgen slår till på uppstuds, oanad." Martina Montelius, Expressen.

"Sebastian Johans skriver med en registrerande precision som öppnar för djupare insikter än de korthuggna meningarna kan ge intryck av [. . .] Stenstilen har effekt i sin återhållsamhet bara om den har absolut tonträff. Här är den mästerlig." Jan-Olov Nyström, UNT.

". . . vågar vila i en bild utan att behöva fylla den med tusen ord. Fadern är en profil på de åländska öarna; en idrottsbegåvning som har blivit sjukligt överviktig, en psykolog som inte kan behålla jobbet då han anser att de egna psykiska problemen är mer intressanta än patienternas, en tidskriftsredaktör som ständigt flyr från skulder, en charmör som sörjer sin förlorade skönhet. Ingenting görs med måtta, om det så handlar om mat, dryck, receptbelagda läkemedel, läsning eller självömkan." Kristian Ekenberg, DN.

"En underbar bok om far och son - och jätterolig [. . .] Han skriver så klart, det är så komprimerat, nästan som en novell." Johan Malm, SVT Go'kväll. 

Belönad med Augustpriset 2021 i kategorin Årets fackbok!

Av all litteratur på svenska är ungefär hälften översatt från andra språk. Ändå är dess förutsättningar okända för de flesta. I denna bok tecknas en vindlande exposé över den översatta litteraturen på svenska. Vad gjorde reformationen med den svenska Bibeln? Hur har politik och ideologi villkorat översättarnas verksamhet? Finns det ett korrekt sätt att översätta? Med djupgående kunskap och slående exempel från forntid till nutid visar Nils Håkanson hur synen på översättning har varierat mellan epokerna. Hans bok blir lika mycket en kulturhistorisk fresk, full med udda gestalter och genier, som en insiktsfull handbok i läsning och litteratur.

Nils Håkanson (född 1975) är författare, översättare och förläggare. Utöver romaner har han skrivit en avhandling om rysk litteratur i svensk översättning och verkat som forskningsredaktör för Svenskt översättarlexikon.

"... ljuvligt egensinnig och spränglärd". Kristina Lindquist, Dagens Nyheter

"Om någon bok kan sägas fylla ett hål i fackboksutgivningen så är det Dolda gudar. Pedagogiskt föredömligt, humoristiskt och stilsäkert." Kristoffer Leandoer, Svenska Dagbladet

" ... med denna litteraturhistoria - för det är vad det är - visar sig sakta gudarna, de dras rent av fram ur historiens mörka garderob, ut i ett efterlängtat och välförtjänt ljus." Claes Wahlin, Aftonbladet

"Nils Håkansons bildningsfyrverkeri Dolda gudar är med sin originalitet och bågnande kunskap allt man önskar av en Augustvinnare." Annina Rabe, Expressen  

»Rasismens historia handlar inte bara om rasister«, skriver Sven Lindqvist i förordet till Antirasister, som utkom första gången 1995. »I alla tider har det också funnits människor som genomskådat rasisternas tankefel och protesterat mot deras övergrepp.«

Sven Lindqvist (1932-2019) ägnade en stor del av sitt författarskap åt att undersöka hur rasismen kom att bli en av västerlandets grundpelare. Lika viktigt som att blotta den koloniala skulden var det att belysa dess motsats: kampen, motståndet och upproret. I denna kronologiskt upplagda handbok som spänner över en tidsperiod då rasismen växte till en världsomfattande ideologi berättar Lindqvist motståndarnas historia, från 1750 till förra sekelskiftet: ett tjugotal författare, läkare, forskare och vanliga medmänniskor träder fram och protesterar mot såväl omvälvande historiska händelser som övergrepp i det fördolda.

Den fråga som Sven Lindqvist ställer är lika enkel som svår:

Vad skulle jag ha gjort?

Vad skulle du ha gjort?

John von Neumann var ett matematiskt underbarn, vars begåvning både hänförde och skrämde omgivningen. Den ungerskfödde vetenskapsmannen förändrade varje fält han kom i kontakt med: han skapade spelteorin och de allra första datorerna och blev en pionjär för artificiell intelligens och hela den digitala revolutionen. Och som så många av det förra seklets vetenskapliga genier kom han nära alltför nära den totala förintelsen.

Berättelsen om von Neumann bildar mittstycke i en triptyk om 1900-talets drömmar och mardrömmar som inleds med att Albert Einsteins vän Paul Ehrenfest går in i vansinnet efter att ha sett fysiken vändas till ett hot mot hela mänskligheten och avslutas med 2016 års magnifika tvekamp mellan go-spelaren Lee Sedol och AI-programmet AlphaGo. I ingenmanslandet mellan fakta och fiktion låter Benjamín Labatut hela det mänskliga dramat spelas upp. På galenskapens gräns är allt möjligt och allt kan gå om intet.

Med En fruktansvärd grönska (2021) vann den chilenske författaren Benjamín Labatut världsrykte. Romanen nominerades bland annat till The International Booker Prize i UK och National Book Award i USA. Hans nya bok, MANIAC, har fått namn efter en superdator som John von Neumann utvecklade på 1950-talet – Mathematical Analyzer, Numerical Integrator and Automatic Computer. Romanen är under utgivning i ett stort antal länder.

" . . . ett enastående exempel på vad litteratur kan åstadkomma när form och innehåll är i samklang". Agri Ismaïl, Expressen.

"Det är en imponerande, skrämmande roman när den lekfullt sträcker sina fingrar mot nuet [ . . . ] Det är suggestivt och det är en stark känsla av övergivenhet i hela den här otäcka berättelsen." Ulrika Milles, SVT Kulturnyheterna.

"Kring dessa tre fascinerande människoöden väver Labatut med sin glasklara, precisa precisa en större berättelse om forskningsiver, etik och moral. Han tar med läsaren på en lika fascinerande som skrämmande färd in i forskningen värld, en färd som väcker många frågor." Yukiko Duke, Vi Läser.

"Möjligen är MANIAC heller inte så mycket en roman, som ett desperat skrik rakt ut, avbrutet av hulkningar. Ett skrik i sorg över något som gått, eller håller på att gå, om intet - en text som är övertygad och övertygande i sin uppfattning om att inget går att vända, att det slutar i mörker, eller mycket skarpt ljus. Atombomber, kretskort, stöveltramp och tumörer nära sammanflätade." Agnes Lidbeck, GP.

"Han leker med romanformen och en historisk verklighet, leker med en berättelse som skenbart handlar om då, men som förstås beskriver oss idag. MANIAC är en mycket läsvärd, filosofisk roman, skickligt manövrerad på slak lina." Henric Tiselius, Norra Skåne.

Juni 1940: Hitlers Wehrmacht har besegrat Frankrike. Gestapo letar efter Heinrich Mann och Franz Werfel, Hannah Arendt, Lion Feuchtwanger och otaliga andra tyska författare som har flytt till Frankrike sedan maktövertagandet 1933. Amerikanen Varian Fry kommer till Marseille för att rädda så många som möjligt.                      

Det är ett dramatiskt år i den tyska litteraturhistorien. I Nice lyssnar Heinrich Mann på radionyheter medan bomblarmen ljuder. Anna Seghers flyr med sina barn till fots från Paris. Lion Feuchtwanger sitter i ett franskt interneringsläger, medan SS-trupper rycker närmare. Alla kommer de slutligen till Marseille. Här lämnar Walter Benjamin ifrån sig sin nya essä till Hannah Arendt innan han flyr över Pyrenéerna. Här korsas vägarna för en mängd tyska och österrikiska författare, intellektuella och konstnärer. Och här riskerar Varian Fry och hans medhjälpare livet för att smuggla ut dem ur landet.  

Uwe Wittstock, född i Leipzig 1955, är litteraturkritiker och författare. Hans stora genombrott kom, även internationellt, med Februari 33: litteraturens vinter, som blev brett uppmärksammad och diskuterad under det svenska valåret 2022. Marseille 1940: den tyska litteraturens flykt tar vid efter den förra boken och är skriven med minst lika stor intensitet och närvaro - och dess aktualitet i samtiden är lika obestridlig.

"Kallsvett sipprar ut från sidorna i Wittstocks bok. Med imponerande detaljrikedom gestaltar han nyckfullhetens terror. Från en dag till en annan kan spelreglerna ändras genom ett eller annat myndighetsdekret [. . .] Marseille år 1940 är en ö i tiden. Men man kan slå broar ända till Tidö slott. Över dem vandrar den byråkratiska brutaliteten." Per Svensson, DN.

"Hans skildring av hur kulturpersonligheter som redan gått i exil från Nazityskland också tvingas fly Frankrike matchar en spännings­roman." Anders Q Björkman, SvD.

"Med ett närmast thrillerartat driv skildrar Wittstock de oppositionellas katt och råtta-lek med Gestapo och SS. Det här är angelägen läsning i vår tid, när fascismen vinner alltmer mark i Europa." Yukiko Duke, Vi Läser.

"Boken kan tveklöst läsas som ren spänningslitteratur och man häpnar över inledningens uppgift om att allt i boken går att belägga och är fritt från fiktiva inslag." Hjalmar Falk, Ord&Bild. 

»Ni vet flickan som blev överkörd av tåget dagen före julafton för fem och ett halvt år sen. Hon tog inte alls livet av sig.«

Så inleds Jesper Larssons nya roman, hans första efter den succéartade återkomsten med Den dagen den sorgen. De flesta trodde att Minou dukade under för tonårens hårda tryck men hennes vän Elin vet vad som hände. Från sitt studentrum i en ny stad går hon tillbaka till minnena av den där vintern och en konstellation av vänner som inte alls var så harmonisk som den verkade och där avund, rivalitet och obesvarad kärlek skapade ödesdigra spänningar. Men hennes redogörelse är full av omtagningar och skevheter. En känsla av vanmakt och underlägsenhet tycks färga in allt. Hon säger sig veta sanningen, ändå byter berättelsen skepnad gång på gång. Vem skyddar hon, vem klandrar hon?

»En gång var det jag som hade makten, en enda gång på alla dessa år, och då gick det som det gick.«

Jesper Larsson, född 1970 och bosatt i Oxelösund, belönades med Sveriges radios romanpris och nominerades till Nordiska rådets litteraturpris för romanen Den dagen den sorgen (2021), som också väckte stort gensvar hos kritiker och läsare. Romanen Hundarna från 2007 återutgavs i N/L-pocket 2022.

"En Flugornas herre i folkhemmet [. . .] Det är grymt och skickligt gjort." Nina Asarnoj, P1 Kultur.

". . . en magnetisk bekännelseroman [. . .] Till synes anspråkslöst skildrar Jesper Larsson hur maktlösa vi alla är inför livets katastrofer, på samma gång som han visar berättandets makt att styra framställandet av samma tragedier." Erika Vallin, SvD.

". . . en bok och ett författarskap som förtjänar ett brett erkännande." Eric Rosén, Aftonbladet.

Det kan vara en ung gud, en krigare, en hjälte, som har stormen som vapen och vindarna som stridsvagn. I handen bär han en åskvigg eller en lans, kanske en klubba. Framför honom står ett jättelikt monster, ett som inom sig bär alla hot människan kan tänka sig. Ett kaosväsen. En orm. En drake. Med omisskännlig berättarglädje följer Ola Wikander hur denna myt har spritt sig, från kopparstenåldern, till brons­ åldern, till Bibeln, och till en tid då ormdödaren blev mänsklig; hur antika folk i Sydvästasien och ända bort till Indien har berättat historien om en stormgud som dödar ett stort ormmonster, en symbol för kaos, hur berättelsen har traderats och förändrats, tills den, exempelvis via esoterisk ritualmagi i 1700-talets Frankrike, nådde ända fram till vår tids populär­ kultur. I denna underhållande kartläggning framträder myten som en lika grundläggande som högaktuell historia om undergång och frälsning.

Ola Wikander, född 1981, är språkforskare och teolog. Bland hans böcker märks den Augustnominerade I döda språks sällskap (2006) och Gud är ett verb: tankar om gamla testamentet och dess idéhistoria (2014). Den undflyende ormen är hans första fackbok på Nirstedt/litteratur.

"Det är som språklig gest draken övervintrar genom millennier, för att vakna till liv i de mest disparata tider och miljöer. I Den undflyende ormen får vi möta allt från den gnostiska frälsningsmyten 'Sången om pärlan' till den franske 1700-talsmystikern Martinez de Pasqually och dennes hemliga sällskap Élus Coëns, från kabbala och nygnosticism till det svenska Dragon Rouge och dagens nyhedendom." Kristoffer Leandoer, SvD.

". . . en bok impregnerad av lärdom som bjuder på mängder av insikter och överraskningar." Anders Svensson, Språktidningen

"Det var juni och bara en dag sen vi slutat skolan för terminen men redan kände jag den där enorma tröttheten, lågmolnssorgen som tryckte över huvudet." Den tioåriga berättaren och hennes bästa vän Isora upptäcker världen på sitt sätt. De hör till den bofasta befolkningen på vulkanön Tenerife, de som serverar turisterna och städar efter dem på hotellen. När sommaren kommer lägger sig ett lågt, kvävande molntäcke över alla som inte har råd att bo vid stränderna. Livet blir trögt, stillastående, folk tappar både humöret och förståndet. De två flickorna vaktar sina hemligheter och slukar allt av världen som de kommer åt i sin inskränkta, pantade by, där skvaller och vidskepelse markerar gränserna medan gymnasiekillar, bantningstips och dickpics tränger sig på utifrån.

Andrea Abreu är född 1995 på Tenerife, Kanarieöarna. Åsnesommar, hennes debutroman, blev en stor succé i Spanien 2020. Den är grov i mun, drastisk och respektlös, skriven på en färgstark kanarisk slang som Hanna Nordenhöks översättning skänker liv och kropp.

". . . en på samma gång rå och poetisk barndomsskildring som inte liknar någon annan ( . . . ) Det här är en makalöst fin debut, början på ett stort författarskap, och Hanna Nordenhöks översättning från originalets kanariska slang är ljuvligt uppfinningsrik och njutbar att läsa." Yukiko Duke, Svenska Dagbladet.

". . . som att kliva in i en helt nytt universum ( . . . ) Och relationen mellan de två flickorna innehåller både beundran och avund men också ett sexuellt experimenterande. De där hemliga kroppsliga undersökningarna som jag ibland undrar om vår curlande, kontrollerande samtid möjligen handspritat bort? I Åsnesommar finns de grälla färgerna och kroppslukterna kvar. Det är underbart." Nina Asarnoj, Kulturnytt, P1.

För tioårige Péter Simon är farfaderns judiska myter en lika påtaglig del av nuet som den hemlighetsfulla trädgården utanför huset. Faderns förvandling från huvudvittne till anklagad i en politisk rättegång har samma självklarhet som hans egen vistelse vid en omskolningscentral för barn till de ungerska förräderiprocessernas dömda. Sinnesintryck, minnesekon och tidsplan glider ihop och tätnar. Slutet på en familjeroman är en barndomsskildring med sällsam lyskraft där gränsen mellan nu och förflutet löses upp i en total närvarokänsla.

Péter Nádas föddes 1942 i Budapest. Slutet på en familjeroman från 1977 blev hans genombrott, vilket befästes internationellt med Minnesanteckningarnas bok 1986. Hans senaste bok i svensk översättning var trebandsromanen Parallella historier (Albert Bonniers Förlag).

»... den elegant framflytande strömmen av ord och meningar, det utforskande språket och den sinnliga detaljrikedomen; den uppbrutna, liksom bedrägliga kronologin: minnen, drömmar, bilder, röster; vad som dött blir levande, försvinner igen, återkommer och förvandlas till något gåtfullt helt.«  Martin Lagerholm, Borås Tidning.

»Han har ett passionerat intresse för tidens oväntade språng, att något som ligger dolt plötsligt dyker upp i nya sammanhang, att den kontinuitet som lurar i våra livsberättelser i själva verket spelar oss ett spratt ( . . . ) I Nádas prosa är meningarna inte bara korta, de byter spår, växlar snabbt från fantasier till minnen och lyckas på ett begränsat utrymme passera flera decennier av Europas mörka 1900-talshistoria.« Leif Zern, Dagens Nyheter

Arne Johnssons nya dikter lägger sig nära hans förra bok, Zoetrop, men den rastlösa resenären söker nu snarare natthärbärge och ställen för lugn och självreflektion. I vilans hypnagoga svävningar får han syn på sig själv och »en aldrig gäldad skuld« i en värld av bränder. Platserna där diktjaget dröjer villkoras av handelsvägar, mynt byter ägare, billiga kopior, utsökta kryddor, i spegeln byter bilder och riktningar plats: »mitt jag en rastplats för världen«. Med sedvanlig filmisk åskådlighet genomsköljs Arne Johnssons dikter av föremål och tankar i både rörelse och vila.

Arne Johnsson gav ut sin första bok 1985. Han har belönats med ett flertal litterära priser, bland vilka märks Svenska Dagbladets litteraturpris, Bellmanpriset och De Nios Stora Pris. Karavanseraj – en rastplats vid gamla tiders handelsvägar – är hans andra bok på Nirstedt/litteratur.

". . . det här är en text som ska läsas i ett, utan andra hinder än den egna uppmärksamhetens egenheter. För på så vis är texten skriven, rastlöst, i anteckningsblock eller telefon som tycks ha plockats upp just när något måste registreras". Henrik Sahl Johansson, SvD.

"Kroppen blir ett oros-relä: uppifrån etern och genom kablar och kanaler kommer krig, död och geopolitik. Nerifrån marken påminner rötter, maskar och svampar om härvarons utmätta tid. Genom kroppen kan också minnenas lod sänkas mot barndomen, som genom sediment av tid. Det ger dikten en naknare ton – som nyfödd i åldrandets fas [. . .] Ett ord som kommer till mig under läsningen är tacksamhet, över att få vara här ett tag i elände, damm och ljuvlighet." Amelie Björck, Aftonbladet.