Lida Starodubtseva – författare

Vissa gränser är tydliga och bör inte överskridas, andra diffusa eller rörliga, några hotar att fånga en, andra att stänga en ute. I en cykel av berättelser från Karelen tecknar Lida Starodubtseva rika och mångtydiga porträtt av flickor och unga kvinnor som söker en plats eller försöker förstå platsen där de befinner sig. Men om platsen snarare är ett språk eller en kärlek blir sökandet desto svårare, och farligare. Även om resan går över hav och land kan det nya vara snarlikt det som övergivits. Tillsammans bildar dessa berättelser en helhet som växer och förgrenar sig utan att någonsin bli färdig. Gestalter, teman och miljöer återkommer, varieras och speglas, och världen är i varje ögonblick både ny och urgammal.

Lida Starodubtseva (född 1982) är bosatt i skånska Linderöd och Malmö. Hon verkar som kulturskribent, språklärare och skönlitterär översättare. En oändligt lång vår är hennes första bok.

"Det rör sig inte bara om ett ovanligt begåvat förstlingsverk utan faktiskt, för en gångs skull, om riktigt bra litteratur." Mikaela Blomqvist, GP.

"Starodubtseva har en otrolig blick för det oansenliga och samtidigt skälvande i människan [ . . . ] I den glidande rörelsen från en ton till en annan, i ett mellanrum som inte eftersträvar att erkännas som plats, finns Starodubtsevas poetik [ . . . ] Själva det faktum att novellerna inte följer några angivna manus för hur kvinnor kan porträtteras gör hennes projekt feministiskt, utan att det utger sig för att vara det." Athena Farrokhzad, DN.

"De korta inblickarna bildar tillsammans en bild av livet i Karelen, och egentligen av livet i vilken nedprioriterad småbygd som helst i världen. Samtidigt skulle nästan alla novellerna också kunna stå för sig själva, och även då ge en komplex bild av en människas inre liv. Bättre betyg än så är det väl svårt att ge en novellsamling." Theo Vareman, Expressen.

"Jag litar nästan omedelbart på hennes röst. Det förvånar mig, det är ändå en debutbok. Men en underbar sådan ett strålande stycke litteratur. Här råder en sådan omsorg. Både i bildspråket, gestaltningen och frågorna. Allting landar, bottnar. [  . . . ] Starodubtseva arbetar utan att förklara, ofta med aningar, särskilt virtuost i den avslutande novellen om en ung gravid kvinna och den obehagliga maken." Rakel Similä, Hufvudstadsbladet

"Vi lockas genomgående av att huvudpersonerna lockas. Frågan är av vad, och svaret ligger samtidigt vid både det högst allmänmänskliga, igenkännbara och det som är oklart. En rik, lite annorlunda bok att tycka om." Henric Tiselius, Kristianstadsbladet.

Två kvinnor stämmer träff på en misskött kyrkogård i Sankt Petersburg. De känner inte varandra, men skriver båda »levande journaler« på nätet – och har inte mycket mer gemensamt än sina finska mormödrar. Anna är besatt av mormor Hiljas öde: hon var en av tusentals ingermanländska finnar som under andra världskriget deporterades till Sibirien och Centralasien. Efter Stalins död tar hon sig tillbaka till sin hemtrakt, som inte längre får kallas Ingermanland, ensam och till fots. En kvinna skriver och en läser, motvilligt och utan att kunna göra annat. För varje sida tvivlar hon alltmer på vad som går att veta om Hilja.

Lida Starodubtseva är författare och översättare. Hennes första bok, novellcykeln En oändligt lång vår (2023), nominerades till både Borås Tidnings debutantpris och Katapultpriset. Hilja går är en roman om att söka sig till och bort från sitt ursprung, om hur platsen definieras och definierar, och huruvida det är orätt eller nödvändigt att skriva ner döda förfäders berättelser.