Gunnhild Øyehaug – författare

En man är bunden vid sin mor med en navelsträng som inte kan klippas, en missnöjd hjort längtar efter att bli sedd. Från den unge Rimbauds invecklade passioner till en hel familjs skandalösa försvinnande - dessa historier är lika morbida som utsökt komiska. Absurditeten kan när som helst visa sig i det vardagliga, katastrofen i det allra tryggaste. Med häpnadsväckande lätthet och människokännedom rör sig Gunnhild Øyehaug genom alla de trassliga, hopplösa och oundvikliga konflikter som finns där kärlek och begär finns.

"En norsk novellmästare", skrev kritikern James Wood i The New Yorker när boken kom ut i USA, och författaren Lydia Davis lyfte Øyehaugs "vidd, fantasi, ironiska samhällskommentar och orädda omfamning av varje form av historieberättande".

Gunnhild Øyehaug, född i Volda 1975, är en av Norges mest originella författare, med växande internationellt rykte. Knutar utkom första gången 2004 och framstår alltmer som en modern norsk klassiker i novellgenren. På Nirstedt/litteratur utkom senast romanen Presens Maskin (2020), även den i översättning av Marie Lundquist.

"Den här ska man äga [ . . . ] Man blir lycklig av den." Johan Malm, SVT Go kväll. 

"Prosan är vardaglig och grundad i realism. Läsaren kan tryggt läsa vidare. Det svindlande är med vilken lätt hand Øyehaug ingjuter denna trygghet, för att sedan blixtsnabbt dra undan mattan. Effekten är hisnande och uppfriskande [ . . . ] Man snurras runt och skickas iväg och förlorar kontrollen. Förbluffande nog landar man efteråt hos sig själv. Aningen friare, på gott humör." Anna Hallberg, DN.

"Hon visar genom Knutar inte bara vad hon kan, utan vad litteraturen förmår. Med småstörig munterhet får hon det att svänga om iakttagelser och genrekonventioner. Som läsare rycks man ut ur sitt vaneseende. Och blir lite mer hemma, och lite mer fri, i världen." Kristofer Folkhammar, Aftonbladet.

" . . . tar oss med in i olika världar där hinnan mellan den instängda realismen och den befriande absurdismen är så tunn att den ofta brister. Häpnadsväckande och fullständigt övertygande." Thomas Kjellgren, Borås Tidning.

"Øyehaug gör allt med samma avväpnande munterhet, likt en illusionist som utför ömsevis enkla, hisnande och blodiga trix utan att för ett ögonblick sluta le milt mot publiken, inte ens då publiken själv antingen skrattar högt eller gråter." Marit Furn, SvD.

" . . . en novellkonstens mästare, som skickligt balanserar mellan vardagsrealism och surrealism, sensualitet och morbiditet, tragik och svart komik [. . . ] Øyehaug betraktar sina komplicerade novellgestalter med varm blick och skildrar deras tillkortakommanden och tilltrasslade relationer med stor psykologisk skärpa." Yukiko Duke, ViLäser.

"De blixtrande associationerna kan få en att föreställa sig hur det var att läsa Virginia Woolf på 20-talet [ . . . ] en helt strålande bok. Den oroar och frustrerar och rumsterar, men nöjer sig inte med annat än maximal underhållning." Björn Kohlström, Bernur.

Omöjliga metamorfoser, människor med stor längtan, stora sorger, små problem och stora och små tankar. Novellsamlingen Onda blommor inleds med att en kvinna sitter på toa för att menstruera när en bit av hjärnan faller ner i toalettskålen - ett mycket specifikt problem som följs av flera lika oväntade: vad ska man till exempel göra när blommorna man plockar är onda? Om allt man tar i blir slem? Om tavlorna på »Masjonalnuseet« hänger upp och ner? Och vad gör man när man har längtat efter att besöka Dovers vita klippor, men är död? Här tar spektakulära omkastningar och drömparadoxer misstänkt vardaglig gestalt samtidigt som vardagen tycks upphävd eller enbart uppdiktad. Busschauffören som håller på att bli galen på en passagerare som inte slutar prata tvingas inse att denna jobbiga person är en fiktiv gestalt i en novell, vilket antagligen även gäller henne själv. Onda blommor handlar om kärlek, död och uppror, om att byta form eller förbli densamma. Vad är vilja och vad är drift, vad är tanke och vad är instinkt - och var finns toaletten?

Gunnhild Øyehaug, född 1975 och bosatt i Bergen, är en av Norges mest egensinniga författare, med ett växande internationellt rykte. Nirstedt/ litteratur har tidigare gett ut romanen Presens Maskin (2020) och novellsamlingen Knutar (2023), även de i översättning av Marie Lundquist.

"Det är en bråkig språkfabrik som möjligen har glömt vad det är den egentligen ska producera, eller struntar i det. Framför allt tycks Gunnhild Øyehaug inventera efterkrigstidens hela litterära verktygslager och fröjdefullt svinga grepp och anti-grepp. Alldeles underbart." Jonas Thente, DN.

"Gunnhild Øyehaug omfamnar litteraturhistorien med värme, humor och en djup insikt om vad god litteratur kan göra med människan; frigöra, upprätta och trösta. Och hon gör det med stor och avväpnande självklarhet [. . .] jag skulle inte bli förvånad om Gunnhild Øyehaug räknas till klassikerna om 100 år." Stefan Eklund, SvD. 

"Den som söker ett realistiskt narrativ, den som inte accepterar att ett lejon plötsligt kan kliva in i en sjukhussal eller att en död människa kan ha problem med att beställa flygbiljetter bör leta efter annan litteratur. För den som däremot vill bli överraskad, förundrad och ibland både road och oroad, varsågod." Annina Rabe, Expressen.

"Det är en ynkedom att Øyehaug inte har fått ett större genomslag i Sverige. Hon är en av de mest originella författarna jag har läst på senare år. Men det kanske är det som är problemet: hennes böcker går inte att summera på det där smidiga sättet som gör dem lätthanterliga för referat i dagstidningarnas topplistor." Björn Kohlström, Bernur.

"Burr!" Eric Rosén, Aftonbladet.

Vi vet att det här är svårt att tro på. Men så, och på inget annat sätt, var det som det hände.

Anna och Laura är mor och dotter. Men i ett märkligt ögonblick på 90-talet delade sig världen och de blev fångna i varsitt universum. Tjugoett år senare har livet i norska Bergen gått vidare som om ingenting hänt, men i de två kvinnornas liv är det något som inte stämmer. Presens Maskin är en kärleksroman om ensamma människor, om oanade konsekvenser av felläsningar, märkliga ljus på himlen, syrener som blommar som bara syrener kan blomma (sinnessjukt syrenvitt), om barn, språk och obegripliga pianostycken -- och om människor, både som brist och närvaro.

Gunnhild Øyehaug, född 1975, är bosatt i Bergen. Hennes första bok utkom 1998, och sedan dess har hon givit ut poesi, essäer, noveller och romaner och översatts till flera språk. För den amerikanska utgåvan av Vänta, blinka nominerades hon till det prestigefyllda National Book Award 2018.

»Presens Maskin hanterar lekfullt och på fullt allvar förlusten och ensamheten. Men boken är också en hyllning till läsningens kreativa kraft. Kanske säger den oss också att en roman i sig är multipla parallella världar, där varje läsning skapar en ny värld av alla de associationer, föreställningar och fantasier som läsaren själv har tillgång till.« Maria Ramnehill, Göteborgs-Posten