Omöjliga metamorfoser, människor med stor längtan, stora sorger, små problem och stora och små tankar. Novellsamlingen Onda blommor inleds med att en kvinna sitter på toa för att menstruera när en bit av hjärnan faller ner i toalettskålen - ett mycket specifikt problem som följs av flera lika oväntade: vad ska man till exempel göra när blommorna man plockar är onda? Om allt man tar i blir slem? Om tavlorna på »Masjonalnuseet« hänger upp och ner? Och vad gör man när man har längtat efter att besöka Dovers vita klippor, men är död? Här tar spektakulära omkastningar och drömparadoxer misstänkt vardaglig gestalt samtidigt som vardagen tycks upphävd eller enbart uppdiktad. Busschauffören som håller på att bli galen på en passagerare som inte slutar prata tvingas inse att denna jobbiga person är en fiktiv gestalt i en novell, vilket antagligen även gäller henne själv.
Onda blommor handlar om kärlek, död och uppror, om att byta form eller förbli densamma. Vad är vilja och vad är drift, vad är tanke och vad är instinkt - och var finns toaletten?

Gunnhild Øyehaug, född 1975 och bosatt i Bergen, är en av Norges mest egensinniga författare, med ett växande internationellt rykte. Nirstedt/ litteratur har tidigare gett ut romanen Presens Maskin (2020) och novellsamlingen Knutar (2023), även de i översättning av Marie Lundquist.

"Det är en bråkig språkfabrik som möjligen har glömt vad det är den egentligen ska producera, eller struntar i det. Framför allt tycks Gunnhild Øyehaug inventera efterkrigstidens hela litterära verktygslager och fröjdefullt svinga grepp och anti-grepp. Alldeles underbart." Jonas Thente, DN.

"Gunnhild Øyehaug omfamnar litteraturhistorien med värme, humor och en djup insikt om vad god litteratur kan göra med människan; frigöra, upprätta och trösta. Och hon gör det med stor och avväpnande självklarhet [. . .] jag skulle inte bli förvånad om Gunnhild Øyehaug räknas till klassikerna om 100 år." Stefan Eklund, SvD. 

"Den som söker ett realistiskt narrativ, den som inte accepterar att ett lejon plötsligt kan kliva in i en sjukhussal eller att en död människa kan ha problem med att beställa flygbiljetter bör leta efter annan litteratur. För den som däremot vill bli överraskad, förundrad och ibland både road och oroad, varsågod." Annina Rabe, Expressen.

"Det är en ynkedom att Øyehaug inte har fått ett större genomslag i Sverige. Hon är en av de mest originella författarna jag har läst på senare år. Men det kanske är det som är problemet: hennes böcker går inte att summera på det där smidiga sättet som gör dem lätthanterliga för referat i dagstidningarnas topplistor." Björn Kohlström, Bernur.

"Burr!" Eric Rosén, Aftonbladet.

Omöjliga metamorfoser, människor med stor längtan, stora sorger, små problem och stora och små tankar. Novellsamlingen Onda blommor inleds med att en kvinna sitter på toa för att menstruera när en bit av hjärnan faller ner i toalettskålen - ett mycket specifikt problem som följs av flera lika oväntade: vad ska man till exempel göra när blommorna man plockar är onda? Om allt man tar i blir slem? Om tavlorna på »Masjonalnuseet« hänger upp och ner? Och vad gör man när man har längtat efter att besöka Dovers vita klippor, men är död? Här tar spektakulära omkastningar och drömparadoxer misstänkt vardaglig gestalt samtidigt som vardagen tycks upphävd eller enbart uppdiktad. Busschauffören som håller på att bli galen på en passagerare som inte slutar prata tvingas inse att denna jobbiga person är en fiktiv gestalt i en novell, vilket antagligen även gäller henne själv.
Onda blommor handlar om kärlek, död och uppror, om att byta form eller förbli densamma. Vad är vilja och vad är drift, vad är tanke och vad är instinkt - och var finns toaletten?

Gunnhild Øyehaug, född 1975 och bosatt i Bergen, är en av Norges mest egensinniga författare, med ett växande internationellt rykte. Nirstedt/ litteratur har tidigare gett ut romanen Presens Maskin (2020) och novellsamlingen Knutar (2023), även de i översättning av Marie Lundquist.

"Det är en bråkig språkfabrik som möjligen har glömt vad det är den egentligen ska producera, eller struntar i det. Framför allt tycks Gunnhild Øyehaug inventera efterkrigstidens hela litterära verktygslager och fröjdefullt svinga grepp och anti-grepp. Alldeles underbart." Jonas Thente, DN.

"Gunnhild Øyehaug omfamnar litteraturhistorien med värme, humor och en djup insikt om vad god litteratur kan göra med människan; frigöra, upprätta och trösta. Och hon gör det med stor och avväpnande självklarhet [. . .] jag skulle inte bli förvånad om Gunnhild Øyehaug räknas till klassikerna om 100 år." Stefan Eklund, SvD. 

"Den som söker ett realistiskt narrativ, den som inte accepterar att ett lejon plötsligt kan kliva in i en sjukhussal eller att en död människa kan ha problem med att beställa flygbiljetter bör leta efter annan litteratur. För den som däremot vill bli överraskad, förundrad och ibland både road och oroad, varsågod." Annina Rabe, Expressen.

"Det är en ynkedom att Øyehaug inte har fått ett större genomslag i Sverige. Hon är en av de mest originella författarna jag har läst på senare år. Men det kanske är det som är problemet: hennes böcker går inte att summera på det där smidiga sättet som gör dem lätthanterliga för referat i dagstidningarnas topplistor." Björn Kohlström, Bernur.

"Burr!" Eric Rosén, Aftonbladet.

Omöjliga metamorfoser, människor med stor längtan, stora sorger, små problem och stora och små tankar. Novellsamlingen Onda blommor inleds med att en kvinna sitter på toa för att menstruera när en bit av hjärnan faller ner i toalettskålen - ett mycket specifikt problem som följs av flera lika oväntade: vad ska man till exempel göra när blommorna man plockar är onda? Om allt man tar i blir slem? Om tavlorna på »Masjonalnuseet« hänger upp och ner? Och vad gör man när man har längtat efter att besöka Dovers vita klippor, men är död? Här tar spektakulära omkastningar och drömparadoxer misstänkt vardaglig gestalt samtidigt som vardagen tycks upphävd eller enbart uppdiktad. Busschauffören som håller på att bli galen på en passagerare som inte slutar prata tvingas inse att denna jobbiga person är en fiktiv gestalt i en novell, vilket antagligen även gäller henne själv.
Onda blommor handlar om kärlek, död och uppror, om att byta form eller förbli densamma. Vad är vilja och vad är drift, vad är tanke och vad är instinkt - och var finns toaletten?

Gunnhild Øyehaug, född 1975 och bosatt i Bergen, är en av Norges mest egensinniga författare, med ett växande internationellt rykte. Nirstedt/ litteratur har tidigare gett ut romanen Presens Maskin (2020) och novellsamlingen Knutar (2023), även de i översättning av Marie Lundquist.

"Det är en bråkig språkfabrik som möjligen har glömt vad det är den egentligen ska producera, eller struntar i det. Framför allt tycks Gunnhild Øyehaug inventera efterkrigstidens hela litterära verktygslager och fröjdefullt svinga grepp och anti-grepp. Alldeles underbart." Jonas Thente, DN.

"Gunnhild Øyehaug omfamnar litteraturhistorien med värme, humor och en djup insikt om vad god litteratur kan göra med människan; frigöra, upprätta och trösta. Och hon gör det med stor och avväpnande självklarhet [. . .] jag skulle inte bli förvånad om Gunnhild Øyehaug räknas till klassikerna om 100 år." Stefan Eklund, SvD. 

"Den som söker ett realistiskt narrativ, den som inte accepterar att ett lejon plötsligt kan kliva in i en sjukhussal eller att en död människa kan ha problem med att beställa flygbiljetter bör leta efter annan litteratur. För den som däremot vill bli överraskad, förundrad och ibland både road och oroad, varsågod." Annina Rabe, Expressen.

"Det är en ynkedom att Øyehaug inte har fått ett större genomslag i Sverige. Hon är en av de mest originella författarna jag har läst på senare år. Men det kanske är det som är problemet: hennes böcker går inte att summera på det där smidiga sättet som gör dem lätthanterliga för referat i dagstidningarnas topplistor." Björn Kohlström, Bernur.

"Burr!" Eric Rosén, Aftonbladet.