Löven faller av och vattenpölarna fryser. Något eller någon dör eller försvinner och allt verkar förlorat. Kylan kopplar ett obarmhärtigt grepp om tillvaron, tills den första tussilagon en dag sticker upp ett löftftesrikt huvud ur det torra, och hårda. På samma sätt följer dikterna i Att hejda tiden, årstidernas växlingar mellan ljus och mörker, hopp och förtvivlan. Det är en diktsamling om att leva långsamt, om ett liv som är skört och om en enveten resiliens.

Innan löven faller
Flammar de upp
I trotsigt rött
Lyser de upp det gråtrista
En sista gång

Se mer om boken och författaren på
www.fripress.se