Hanna Krall återvänder till en självbiografisk urscen: i Warszawa i början av den tyska ockupationen söker en judisk mor kristna gudföräldrar åt sin dotter och avvisas av ett par som inte kan ljuga inför Gud inne i kyrkan. På ålderns höst undrar författaren vad som hände med dem och börjar leta i arkiven och intervjua överlevande. Fram träder en historia om bödlar och offer, deportationer och utrensningar, hjältedåd och angivelser... Med sin poetiska blick skapar Hanna Krall en myllrande mosaik över den bräckliga vardagen i Polen under andra världskriget och kommunistdiktaturen som följde.

KRITIKERRÖSTER

»Krall skriver om den tysta judiska gråten. I stora garderober, under sängar eller halmbalar, på gömställen som kunde skydda judarna var den högljudda gråten livsfarlig, liksom hosta, väsande andetag, nysningar. Och jag tänker att vad Krall gör i sina reportage är att hon begråter människorna med en tyst gråt. Den är aldrig högljudd eller spelar på den sortens sentimentalitet som skänker en snabb tröst och lindring åt läsaren. Nej, texterna tvingar läsaren att vara med.« Kristina Sandberg, SvD

»Jag läser Vita Maria som en del av ett större europeiskt minnesarbete. Hennes text lägger sig tätt intill andra texter, av exempelvis Patrick Modiano, Georges Perec och W G Sebald. Tillsammans bildar de en kör, en samling röster som vi ständigt måste återvända till, texter som på en och samma gång är en sorgesång och en varning.« Mattias Hagberg, GöteborgsPosten

»Den tid som är vår behöver Hanna Krall för att bli begriplig.« Gunnar Bergdahl, Aftonbladet

»Kralls hågkomster från två totalitära samhällen: nazismens och kommunismens Polen är en pärla.« Borås Tidning (etta på topplistan)

»Och som alltid formar sig berättelsen snart till en rekonstruktion av en förlorad värld. I en märklig dubbelexponering frambesvärjer hon både de som deporterades och aldrig återvände och tingen som blev kvar, ett päronträd, en övergiven kvarn. Detaljer nedtecknade med den ömsinta precision, med den poetiska skärpa, som blivit Hanna Kralls kännetecken och som triumferar även här.« Jens Christian Brandt, Tidningen Vi

»Det är i förmågan att låta drabbande formuleringar och sakliga redovisningar mötas, och ibland kollidera med varandra, som Hanna Krall framträder som den skickliga författare hon är.« Anna Remmets, Opulens

Hanna Krall återvänder till en självbiografisk urscen: i Warszawa i början av den tyska ockupationen söker en judisk mor kristna gudföräldrar åt sin dotter och avvisas av ett par som inte kan ljuga inför Gud inne i kyrkan. På ålderns höst undrar författaren vad som hände med dem och börjar leta i arkiven och intervjua överlevande. Fram träder en historia om bödlar och offer, deportationer och utrensningar, hjältedåd och angivelser... Med sin poetiska blick skapar Hanna Krall en myllrande mosaik över den bräckliga vardagen i Polen under andra världskriget och kommunistdiktaturen som följde.

KRITIKERRÖSTER

»Krall skriver om den tysta judiska gråten. I stora garderober, under sängar eller halmbalar, på gömställen som kunde skydda judarna var den högljudda gråten livsfarlig, liksom hosta, väsande andetag, nysningar. Och jag tänker att vad Krall gör i sina reportage är att hon begråter människorna med en tyst gråt. Den är aldrig högljudd eller spelar på den sortens sentimentalitet som skänker en snabb tröst och lindring åt läsaren. Nej, texterna tvingar läsaren att vara med.« Kristina Sandberg, SvD

»Jag läser Vita Maria som en del av ett större europeiskt minnesarbete. Hennes text lägger sig tätt intill andra texter, av exempelvis Patrick Modiano, Georges Perec och W G Sebald. Tillsammans bildar de en kör, en samling röster som vi ständigt måste återvända till, texter som på en och samma gång är en sorgesång och en varning.« Mattias Hagberg, GöteborgsPosten

»Den tid som är vår behöver Hanna Krall för att bli begriplig.« Gunnar Bergdahl, Aftonbladet

»Kralls hågkomster från två totalitära samhällen: nazismens och kommunismens Polen är en pärla.« Borås Tidning (etta på topplistan)

»Och som alltid formar sig berättelsen snart till en rekonstruktion av en förlorad värld. I en märklig dubbelexponering frambesvärjer hon både de som deporterades och aldrig återvände och tingen som blev kvar, ett päronträd, en övergiven kvarn. Detaljer nedtecknade med den ömsinta precision, med den poetiska skärpa, som blivit Hanna Kralls kännetecken och som triumferar även här.« Jens Christian Brandt, Tidningen Vi

»Det är i förmågan att låta drabbande formuleringar och sakliga redovisningar mötas, och ibland kollidera med varandra, som Hanna Krall framträder som den skickliga författare hon är.« Anna Remmets, Opulens