Min svenska historia berättad för folket av Vilhelm Moberg utkom första gången i två delar 1970 och 1971. Boken blev en omedelbar kritiker- och försäljningssuccé. Denna nya utgåva, den första sedan 1997, är en samlingsvolym med nyskrivna efterord av litteraturprofessorn Ola Holmgren och historikern Thomas Magnusson.

»När min läsning utvidgades, upptäckte jag att den svenska historien huvudsakligen handlade om den mindre grupp människor som fattat besluten för själva folket och avgjort dess livsvillkor; den stora mängden av landets invånare hade inte fått tillträde till den. Jag saknade de som besått och avbärgat åkrarna, de som fällt skogarna, röjt vägarna, byggt slotten, kungsgårdarna, fästningarna, borgarna, städerna, stugorna. Jag såg bara glimtar av dem som betalat skatterna, som avlönat alla präster, fogdar och ämbetsmän. Jag saknade nummerkarlarna i krigshärarna, som i främmande länder stupat för fosterlandet, deras hustrur som väntade därhemma, jag saknade tjänstehjonsklassen, för vilken en särskild lag, Tjänstehjonsstadgan, hade gällt, och jag kunde inte hitta löskefolket, de så kallade försvarslösa, som inte ägde jord, hus eller hem. Och jag beslöt att berätta om de människor i det förgångna, som historien hade glömt.« Vilhelm Moberg i förordet

»Historieskrivning har en tendens att bli retorisk och överlastad. Myllret av historiska detaljer hotar att skymma sikten. Men i Min svenska historia berättad för folket låter Moberg oss i stor utsträckning läsa om vad som händer mellan raderna. Det räcker med en träffande formulering för att ett större historiskt skeende skall stå fram för våra ögon. Mobergs förmåga kan med ett otidsenligt uttryck kallas inbillningskraft; en förmåga och egenskap som även den har kommit att bli otidsenlig bland författare och historiker.« Ola Holmgren i efterordet »Skogsgångaren«

»I sin skildring släppte Moberg aldrig taget om sitt grundtema: folkets kamp mot övermakten, kollektivet och individen, den kvalda rättvisan. Hans historieperspektiv har numera fått en ganska undanskymd plats i Sverige. Allt fler nyutkomna populärhistoriska skildringar tycks vara inriktade på samhällseliterna. De påminner om den historielitteratur som publicerades före första världskriget, historieböcker om kungliga personer, om aristokratiska familjeöden, om ofrälse namnkunniga högdjur, har återigen blivit populära. Man kan fråga sig om vi är på väg tillbaka till en epok där tableaux vivants räknades som historieskrivning.« Thomas Magnusson i efterordet »Mobergs historia och folkets«

Vilhelm Moberg (1898-1973) var en svensk författare, journalist och dramatiker, känd för romaner som Raskens, Rid i natt!, Soldat med brutet gevär, Din stund på jorden och emigranteposet i fyra delar om Karl Oskar och Kristina. Min svenska historia var den sista boken Vilhelm Moberg publicerade.

Omslagsbilden: Engelbrekt (till häst) med sina dalkarlar jagar iväg fogden Melchior Görtz som har spänt bönderna för plogen. Målning av Bengt Nordenberg från 1860. De två stora upprorsledarna i Vilhelm Mobergs Min svenska historia är Engelbrekt Engelbrektsson och Nils Dacke.

Min svenska historia berättad för folket av Vilhelm Moberg utkom första gången i två delar 1970 och 1971. Boken blev en omedelbar kritiker- och försäljningssuccé. Denna nya utgåva, den första sedan 1997, är en samlingsvolym med nyskrivna efterord av litteraturprofessorn Ola Holmgren och historikern Thomas Magnusson.

»När min läsning utvidgades, upptäckte jag att den svenska historien huvudsakligen handlade om den mindre grupp människor som fattat besluten för själva folket och avgjort dess livsvillkor; den stora mängden av landets invånare hade inte fått tillträde till den. Jag saknade de som besått och avbärgat åkrarna, de som fällt skogarna, röjt vägarna, byggt slotten, kungsgårdarna, fästningarna, borgarna, städerna, stugorna. Jag såg bara glimtar av dem som betalat skatterna, som avlönat alla präster, fogdar och ämbetsmän. Jag saknade nummerkarlarna i krigshärarna, som i främmande länder stupat för fosterlandet, deras hustrur som väntade därhemma, jag saknade tjänstehjonsklassen, för vilken en särskild lag, Tjänstehjonsstadgan, hade gällt, och jag kunde inte hitta löskefolket, de så kallade försvarslösa, som inte ägde jord, hus eller hem. Och jag beslöt att berätta om de människor i det förgångna, som historien hade glömt.« Vilhelm Moberg i förordet

»Historieskrivning har en tendens att bli retorisk och överlastad. Myllret av historiska detaljer hotar att skymma sikten. Men i Min svenska historia berättad för folket låter Moberg oss i stor utsträckning läsa om vad som händer mellan raderna. Det räcker med en träffande formulering för att ett större historiskt skeende skall stå fram för våra ögon. Mobergs förmåga kan med ett otidsenligt uttryck kallas inbillningskraft; en förmåga och egenskap som även den har kommit att bli otidsenlig bland författare och historiker.« Ola Holmgren i efterordet »Skogsgångaren«

»I sin skildring släppte Moberg aldrig taget om sitt grundtema: folkets kamp mot övermakten, kollektivet och individen, den kvalda rättvisan. Hans historieperspektiv har numera fått en ganska undanskymd plats i Sverige. Allt fler nyutkomna populärhistoriska skildringar tycks vara inriktade på samhällseliterna. De påminner om den historielitteratur som publicerades före första världskriget, historieböcker om kungliga personer, om aristokratiska familjeöden, om ofrälse namnkunniga högdjur, har återigen blivit populära. Man kan fråga sig om vi är på väg tillbaka till en epok där tableaux vivants räknades som historieskrivning.« Thomas Magnusson i efterordet »Mobergs historia och folkets«

Vilhelm Moberg (1898-1973) var en svensk författare, journalist och dramatiker, känd för romaner som Raskens, Rid i natt!, Soldat med brutet gevär, Din stund på jorden och emigranteposet i fyra delar om Karl Oskar och Kristina. Min svenska historia var den sista boken Vilhelm Moberg publicerade.

Omslagsbilden: Engelbrekt (till häst) med sina dalkarlar jagar iväg fogden Melchior Görtz som har spänt bönderna för plogen. Målning av Bengt Nordenberg från 1860. De två stora upprorsledarna i Vilhelm Mobergs Min svenska historia är Engelbrekt Engelbrektsson och Nils Dacke.

Min svenska historia berättad för folket av Vilhelm Moberg utkom första gången i två delar 1970 och 1971. Boken blev en omedelbar kritiker- och försäljningssuccé. Denna nya utgåva, den första sedan 1997, är en samlingsvolym med nyskrivna efterord av litteraturprofessorn Ola Holmgren och historikern Thomas Magnusson.

»När min läsning utvidgades, upptäckte jag att den svenska historien huvudsakligen handlade om den mindre grupp människor som fattat besluten för själva folket och avgjort dess livsvillkor; den stora mängden av landets invånare hade inte fått tillträde till den. Jag saknade de som besått och avbärgat åkrarna, de som fällt skogarna, röjt vägarna, byggt slotten, kungsgårdarna, fästningarna, borgarna, städerna, stugorna. Jag såg bara glimtar av dem som betalat skatterna, som avlönat alla präster, fogdar och ämbetsmän. Jag saknade nummerkarlarna i krigshärarna, som i främmande länder stupat för fosterlandet, deras hustrur som väntade därhemma, jag saknade tjänstehjonsklassen, för vilken en särskild lag, Tjänstehjonsstadgan, hade gällt, och jag kunde inte hitta löskefolket, de så kallade försvarslösa, som inte ägde jord, hus eller hem. Och jag beslöt att berätta om de människor i det förgångna, som historien hade glömt.« Vilhelm Moberg i förordet

»Historieskrivning har en tendens att bli retorisk och överlastad. Myllret av historiska detaljer hotar att skymma sikten. Men i Min svenska historia berättad för folket låter Moberg oss i stor utsträckning läsa om vad som händer mellan raderna. Det räcker med en träffande formulering för att ett större historiskt skeende skall stå fram för våra ögon. Mobergs förmåga kan med ett otidsenligt uttryck kallas inbillningskraft; en förmåga och egenskap som även den har kommit att bli otidsenlig bland författare och historiker.« Ola Holmgren i efterordet »Skogsgångaren«

»I sin skildring släppte Moberg aldrig taget om sitt grundtema: folkets kamp mot övermakten, kollektivet och individen, den kvalda rättvisan. Hans historieperspektiv har numera fått en ganska undanskymd plats i Sverige. Allt fler nyutkomna populärhistoriska skildringar tycks vara inriktade på samhällseliterna. De påminner om den historielitteratur som publicerades före första världskriget, historieböcker om kungliga personer, om aristokratiska familjeöden, om ofrälse namnkunniga högdjur, har återigen blivit populära. Man kan fråga sig om vi är på väg tillbaka till en epok där tableaux vivants räknades som historieskrivning.« Thomas Magnusson i efterordet »Mobergs historia och folkets«

Vilhelm Moberg (1898-1973) var en svensk författare, journalist och dramatiker, känd för romaner som Raskens, Rid i natt!, Soldat med brutet gevär, Din stund på jorden och emigranteposet i fyra delar om Karl Oskar och Kristina. Min svenska historia var den sista boken Vilhelm Moberg publicerade.

Omslagsbilden: Engelbrekt (till häst) med sina dalkarlar jagar iväg fogden Melchior Görtz som har spänt bönderna för plogen. Målning av Bengt Nordenberg från 1860. De två stora upprorsledarna i Vilhelm Mobergs Min svenska historia är Engelbrekt Engelbrektsson och Nils Dacke.