Under vågornas viskningar och himlens tålmodiga blick står
ett blekvitt hus — Drakhuset. I dess rum samlas ljuset i hörnen,
minnen andas genom brädgolven,
och kärleken lär sig tala på nytt.
Här gömmer sig det heliga i det vardagliga — i soppa rörd
under månen, i skratt som dröjer kvar efter sorgen, i den stilla
handlingen att stanna.
Drakhuset är både tillflykt och uppenbarelse — en sång för dem
som har vandrat genom mörker och ändå tror på gryningen.
Det är en påminnelse om att det extraordinära redan finns här,
tyst framträdande i varje vanlig dag.

— Betulia
Väktare av Drakhuset

Under vågornas viskningar och himlens tålmodiga blick står
ett blekvitt hus — Drakhuset. I dess rum samlas ljuset i hörnen,
minnen andas genom brädgolven,
och kärleken lär sig tala på nytt.
Här gömmer sig det heliga i det vardagliga — i soppa rörd
under månen, i skratt som dröjer kvar efter sorgen, i den stilla
handlingen att stanna.
Drakhuset är både tillflykt och uppenbarelse — en sång för dem
som har vandrat genom mörker och ändå tror på gryningen.
Det är en påminnelse om att det extraordinära redan finns här,
tyst framträdande i varje vanlig dag.

— Betulia
Väktare av Drakhuset

Under vågornas viskningar och himlens tålmodiga blick står
ett blekvitt hus — Drakhuset. I dess rum samlas ljuset i hörnen,
minnen andas genom brädgolven,
och kärleken lär sig tala på nytt.
Här gömmer sig det heliga i det vardagliga — i soppa rörd
under månen, i skratt som dröjer kvar efter sorgen, i den stilla
handlingen att stanna.
Drakhuset är både tillflykt och uppenbarelse — en sång för dem
som har vandrat genom mörker och ändå tror på gryningen.
Det är en påminnelse om att det extraordinära redan finns här,
tyst framträdande i varje vanlig dag.

— Betulia
Väktare av Drakhuset