När barn hör en historia om hur ett litet ungdjur blir uppätet av ett rovdjur och får frågor om det behöver sin hjärna längre, så svarar de flesta att det behöver inte sin hjärna längre. På följdfrågan, om de tror att ungdjuret tycker om sin mamma fast det inte kan använda sin hjärna längre, svarar de flesta småbarn att det fortfarande tycker om sin mamma såklart. Lika rörande som det lilla barnet är, när det tillskriver det döda djuret, eller sin nallebjörn, känslor, lika frånstötande tycker nog många att det vore att se en vuxen människa bära omkring en docka som var gjord som en exakt kopia av en dött barn. Vi är ju också födda med en inbyggd vämjelse mot infekterat dött kött. Vi är gjorda av kött, men väcker inte avsmak så länge vi har en "ande" inom oss. En tillräckligt personlik docka väcker däremot automatiskt denna avsmak. Denna bok handlar om hur vi alla är dockor av kött och blod, infekterade av virus som är allt annat än andliga.
